Miguel Ángel Gallardo Ortiz , Agente Comercial Colegiado, E-mail: miguel@cita.es
www.cita.es Apartado Postal 17083 - 28080 Madrid España (Spain)
Tel.: 914743809, Móvil: 619776475 (atención permanente)

Como agente comercial (colegiado con el número 30.467 del Colegio Oficial de Agentes Comerciales de la Comunidad de Madrid), me complace ofrecer la Directiva 86/653/CEE del Consejo de 18 de diciembre de 1986 relativa a la coordinación de los derechos de los Estados Miembros en lo referente a los agentes comerciales independientes en español, inglés, francés, alemán, portugués, italiano, polaco, checo, sueco y finés.

As a commercial agent (official number 30.467 in Madrid, Spain) I am pleased offering Council Directive 86/653/EEC of 18 December 1986 on the coordination of the laws of the Member States relating to self-employed commercial agents in several European languages below. Please do not hesitate to call me to my celullar phone +34 619776475 for any business approach or expert witnessing question). Messages welcome at my E-mail: miguel@cita.es

España (española)

Directiva 86/653/CEE del Consejo de 18 de diciembre de 1986 relativa a la coordinación de los derechos de los Estados Miembros en lo referente a los agentes comerciales independientes


Diario Oficial n° L 382 de 31/12/1986 p. 0017 - 0021
Edición especial en finés : Capítulo 6 Tomo 2 p. 0150
Edición especial sueca: Capítulo 6 Tomo 2 p. 0150


DIRECTIVA DEL CONSEJO de 18 de diciembre de 1986 relativa a la coordinación de los derechos de los Estados miembros en lo referente a los agentes comerciales independientes (86/653/CEE)

EL CONSEJO DE LAS COMUNIDADES EUROPEAS,

Visto el Tratado constitutivo de la Comunidad Económica Europea, y en particular el apartado 2 de su artículo 57 y su artículo 100,

Vista la propuesta de la Comisión (1),

(1) DO n C 313 de 18.1.1977, p. 2 y DO n C 56 de 2.3.1979, p. 5.

Visto el dictamen del Parlamento Europeo (2),

(2) DO n C 239 de 9.10.1978, p. 17.

Visto el dictamen del Comité Económico y Social (3),

(3) DO n C 59 de 8.3.1978, p. 31.

Considerando que las restricciones a la libertad de establecimiento y a la libre prestación de servicios para las actividades de los intermediarios de comercio, industria y artesanía fueron suprimidas por la Directiva 64/224/CEE (4);

(4) DO n 56 de 4.4.1964, p. 869/64.

Considerando que las diferencias entre las legislaciones nacionales sobre representación comercial afectan sensiblemente dentro de la Comunidad las condiciones de competencia y al ejercicio de la profesión y afectan también al nivel de protección de los agentes comerciales en sus relaciones con sus poderdantes, así como a la seguridad de las operaciones comerciales; que, por otra parte, estas diferencias pueden perjudicar sensiblemente el establecimiento y el funcionamiento de los contratos de representación comercial entre un comerciante y un agente comercial establecidos en diferentes Estados miembros;

Considerando que los intercambios de mercancías entre Estados miembros deben llevarse a cabo en condiciones análogas a las de un mercado único, lo que impone la aproximación de los sistemas jurídicos de los Estados miembros en la medida que sea necesaria para el buen funcionamiento de este mercado común; que, a este respecto, las normas de conflicto entre leyes, incluso unificadas, no eliminan, en el ámbito de la representación comercial, los inconvenientes anteriormente citados y no eximen, por tanto, da la armonización propuesta;

Considerando, a este respecto, que las relaciones jurídicas entre el agente comercial y el comerciante deben tomarse en consideración con prioridad;

Considerando que por tanto existe motivo para inspirarse en los principios del artículo 117 del Tratado pocediendo a una armonización en el progreso de la legislación de los Estados miembros en lo referente a los agentes comerciales;

Considerando que deben concederse plazos tansitorios suplementarios a determinados Estados miembros que están realizando especiales esfuerzos a fin de adaptar a los requisitos de la directiva sus normativas, en particular en lo relativo a la indemnización tras la terminación del contrato entre el comerciante y el agente comercial,

HA ADOPTADO LA PRESENTE DIRECTIVA:

CAPÍTULO I

Ámbito de aplicación

Artículo 1

1. Las medidas de armonización que establece la presente Directiva se aplicarán a las disposiciones legales, reglamentarias y administrativas de los Estados miembros relativas a las relaciones entre los agentes comerciales y sus poderdantes.

2. A efectos de la presente Directiva, se entenderá por agente comercial a toda persona que, como intermediario independiente, se encargue de manera permanente ya sea de negociar por cuenta de otra persona, denominada en lo sucesivo el «empresario», la venta o la compra de mercancías, ya sea de negociar y concluir estas operaciones en nombre y por cuenta del empresario.

3. Un agente comercial, con arreglo a la presente Directiva, no podrá ser, en particular:

- ni una persona que, en calidad de órgano tenga el poder de obligar a una sociedad o asociación,

- ni un asociado que esté legalmente facultado para obligar a los demás asociados,

- ni un administrador judicial, un liquidador o un síndico de quiebra.

Artículo 2

1. La presente Directiva no se aplicará:

- a los agentes comerciales cuya actividad no esté remunerada,

- a los agentes comerciales cuando operen en las bolsas de comercio o en los mercados de materias primas,

- al organismo conocido por el nombre de «Crown Agents for Overseas Governments Administrations», tal y como se constituyó en el Reino Unido en virtud de la ley de 1979 relativa a los «Crown Agents», o a sus filiales.

2. Cada uno de los Estados miembros tendrá la facultad de disponer que la Directiva no se aplique a las personas que ejerzan las actividades de agente comercial que se consideren accesorias conforme a la ley de dicho Estado miembro.

CAPÍTULO II

Derechos y obligaciones

Artículo 3

1. El agente comercial deberá en el ejercicio de sus actividades velar por los intereses del empresario y actuar de forma leal y de buena fe.

2. El agente comercial, en particular deberá:

a) ocuparse como es debido de la negociación y, en su caso, de la conclusión de las operaciones de las que esté encargado;

b) comunicar al empresario toda la información necesaria de que disponga;

c) ajustarse a las instrucciones razonables que le haya dado el empresario.

Artículo 4

1. En sus relaciones con el agente comercial, el empresario deberá actuar de forma leal y de buena fe.

2. El empresario, en particular, deberá:

a) poner a disposición del agente comercial la documentación necesaria que esté en relación con las mercancías de que se trate;

b) procurar al agente comercial las informaciones necesarias para la ejecución del contrato de agencia, y, en particular, en el momento en que prevea que el volumen de las operaciones comerciales va a ser sensiblemente inferior al que el agente comercial hubiera podido esperar, ponerle al corriente de ello, con razonable antelación.

3. El empresario, por otra parte, deberá informar al agente comercial, dentro de un plazo razonable, de su aceptación, su rechazo o de la no ejecución de una operación comercial que el agente le haya proporcionado.

Artículo 5

Las partes no podrán pactar condiciones distintas de las previstas en los artículos 3 y 4.

CAPÍTULO III

Remuneración

Artículo 6

1. Si no hubiere acuerdo sobre este punto entre las partes y sin perjuicio de la aplicación de las disposiciones obligatorias de los Estados miembros sobre el nivel de las remuneraciones, el agente comercial tendrá derecho a una remuneración de acuerdo con los usos habituales donde ejerza su actividad y por la representación de las mercancías que sean objeto del contrato de agencia. Si no existieren tales usos, el agente comercial tendrá derecho a una remuneración razonable que renga en cuenta todos los elementos que hayan intervenido en la operación.

2. Se considerará como comisión, a efectos de la presente Directiva, cualquier elemento de la remuneración que varíe según el número o el valor de las operaciones.

3. Los artículos 7 a 12 no se aplicarán cuando el agente comercial no sea remunerado, en todo o en parte, mediante comisión.

Artículo 7

1. El agente comercial, tendrá derecho a la comisión por una operación que se haya concluido mientras dure el contrato de agencia:

a) cuando la operación se haya concluido gracias a su intervención, o

b) cuando la operación se haya concluido con un tercero, cuya clientela haya obtenido anteriormente para operaciones del mismo tipo.

2. El agente comercial, por una operación que se haya concluido mientras dure el contrato de agencia, tendrá derecho igualmente a la comisión:

- ya sea cuando esté a cargo de un sector geográfico o de un grupo determinado de personas,

- ya sea cuando disfrute del derecho de exclusividad para un sector geográfico o para un grupo determinado de personas,

y siempre que se haya concluido la operación con un cliente que pertenezca a dicho sector o grupo.

Los Estados miembros deberán incluir en su ley alguna de las posibilidades mencionadas en los dos guiones precedentes.

Artículo 8

El agente comercial, por una operación comercial que se haya concluido después de la terminación del contrato de agencia, devengará la comisión:

a) si la operación se debiere, principalmente, a la actividad que hubiere desarrollado durante la vigencia del contrato de agencia y si la operación se hubiere concluido dentro de un plazo razonable a partir de la terminación de dicho contrato, o

b) si, de acuerdo con las condiciones mencionadas en el artículo 7, el empresario o el agente comercial hubieren recibido el encargo de un tercero antes de la terminación del contrato de agencia.

Artículo 9

El agente comercial no tendrá derecho a la comisión mencionada en el artículo 7 si ésta se debiere, en virtud del artículo 8, al agente comercial precedente, a no ser que, debido a las circunstancias, fuere equitativo compartir la comisión entre los agentes comerciales.

Artículo 10

1. Se devengará en el momento y en la medida en que se presente una de las circunstancias siguientes :

a) el empresario haya ejecutado la operación;

b) el empresario hubiere debido ejecutar la operación en virtud del acuerdo celebrado con el tercero;

c) el tercero hubiere ejecutado la operación.

2. Se devengará la comisión a más tardar cuando el tercero haya ejecutado su parte de la operación o debiere haberla ejecutado si el empresario hubiere ejecutado su parte de la operación.

3. La comisión se pagará a más tardar el último día del mes siguiente al trimestre durante el que se haya devengado.

4. No podrán pactarse condiciones distintas a las establecidas en los apartados 2 y 3 en detrimento del agente comercial.

Artículo 11

1. El derecho a la comisión sólo podrá extinguirse si y en la medida en que:

- se demostrarse que el contrato entre el tercero y el empresario no será ejecutado; y

- la no ejecución no se debiere a circunstancias atribuibles al empresario.

2. Las comisiones que haya cobrado ya el agente comercial deberán ser devueltas si el derecho que dio origen a las mismas se hubiere extinguido.

3. No podrá alterarse mediante pacto la disposición del apartado 1 en detrimento del agente comercial.

Artículo 12

1. El empresario entregará al agente comercial una relación de las comisiones devengadas, a más tardar último día del mes siguiente al trimestre en el curso del cual se devengaren. Dicha relación mencionará todos los elementos esenciales sobre cuya base se haya calculado el importe de las comisiones.

2. El agente comercial tendrá derecho a exigir que se le proporcionen todas las informaciones que se hallen a disposición del empresario, en particular un extracto de los libros de contabilidad, que le sean necesarias para verificar el importe de las comisiones que le correspondan.

3. No podrán alterarse mediante pacto las disposiciones de los apartados 1 y 2 en detrimento del agente comercial.

4. La presente Directiva no interferirá en las disposiciones internas de los Estados miembros que reconozcan al agente comercial el derecho a consultar los libros de contabilidad del empresario.

CAPÍTULO IV

Celebración y terminación del contrato de agencia

Artículo 13

1. Cada parte, previa solicitud, tendrá derecho a obtener de la otra parte un escrito firmado en el que se mencione el contenido del contrato, incluido el de los apéndices ulteriores. Tal derecho será irrenunciable.

2. El apartado 1 no será óbice para que un Estado miembro pueda disponer que un contrato de agencia sólo sea válido si se hace constar por escrito.

Artículo 14

Los contratos de duración limitada que sigan siendo ejecutados por ambas partes después de transcurrido el plazo inicialmente previsto, se considerarán transformados en contratos de duración ilimitada.

Artículo 15

1. Cuando el contrato se haya celebrado para una duración ilimitada, cada una de las partes podrá poner fin al mismo mediante preaviso.

2. El plazo del preaviso será de un mes para el primer año del contrato, de dos meses para el segundo año, de tres meses para el tercer año y para los años siguientes. Las partes no podrán pactar plazos de preaviso más cortos.

3. Los Estados miembros podrán fijar el plazo de preaviso en cuatro meses para el cuarto año del contrato, en cinco meses para el quinto año y en seis meses para el sexto año y los años siguientes. Podrán decidir que las partes no puedan acordar plazos preaviso más cortos.

4. Si las partes pactaren plazos más largos de los previstos en los apartados 2 y 3, el plazo de preaviso que deberá respetar el empresario no deberá ser más corto del que deba observar el agente comercial.

5. Siempre que las partes no hubieran acordado otra cosa, el final del plazo de preaviso deberá coincidir con el final de un mes civil.

6. Las disposiciones del presente artículo se aplicarán a los contratos de duración limitada transformados, en virtud del artículo 14, en contratos de duración ilimitada, dándose por supuesto que en el cálculo del plazo de preaviso deberá intervenir la duración limitada que precede.

Artículo 16

La presente Directiva no podrá interferir la aplicación del derecho de los Estados miembros cuanto éste prevea la terminación del contrato sin preaviso:

a) debido a un incumplimiento de una de las partes en la ejecución total o parcial de sus obligaciones;

b) cuando intervengan circunstancias excepcionales.

Artículo 17

1. Los Estados miembros adoptarán las medidas necesarias que garanticen al agente comercial, tras la terminación del contrato, una indemnización con arreglo al apartado 2 o la reparación del perjuicio con arreglo al apartado 3.

2. a) El agente comercial tendrá derecho a una indemnización en el supuesto y en la medida en que:

- hubiere aportado nuevos clientes al empresario o hubiere desarrollado sensiblemente las operaciones con los clientes existentes, siempre y cuando dicha actividad pueda reportar todavía ventajas sustanciales al empresario; y

- el pago de dicha indemnización fuere equitativo, habida cuenta de todas las circunstancias, en particular, de las comisiones que el agente comercial pierda y que resulten de las operaciones con dichos clientes. Los Estados miembros podrán prever que dichas circunstancias incluyan también la aplicación o la no aplicación de una cláusula de no competencia con arreglo al artículo 20.

b) El importe de la indemnización no podrá exceder de una cifra equivalente a una indemnización anual calculada a partir de la media anual de las remuneraciones percibidas por el agente comercial durante los últimos cinco años, y si el contrato remontare a menos de cinco años, se calculará la indemnización a partir de la media del período.

c) La concesión de esta indemnización no impedirá al agente reclamar por daños y perjuicios.

3. El agente comercial tendrá derecho a la reparación del perjuicio que le ocasione la terminación de sus relaciones con el empresario.

Dicho perjuicio resulta, en particular, de la terminación en unas condiciones:

- que priven al agente comercial de las comisiones de las que hubiera podido beneficiarse con una ejecución normal del contrato a la vez que le hubiese facilitado al empresario unos beneficios sustanciales debidos a la actividad del agente comercial;

- y/o que no hayan permitido al agente comercial amortizar los gastos que hubiere realizado para la ejecución del contrato aconsejado por el empresario.

4. El derecho a la indemnización contemplado en el apartado 20 o a la reparación del daño con arreglo al apartado 3 se producirá asimismo cuando la terminación del contrato se realice como consecuencia del fallecimiento del agente comercial.

5. El agente comercial perderá el derecho a la indemnización en los casos contemplados en los apartados 2 y 3 si no hubiere reclamado al empresario, en un plazo de un año desde la terminación del contrato.

6. La Comisión presentará al Consejo en un plazo de 8 años a partir de la notificación de la presente Directiva un informe sobre la aplicación del presente artículo y le presentará, en su caso, propuestas de modificaciones.

Artículo 18

No habrá lugar a indemnización o a reparación con arreglo al artículo 17:

a) cuando el empresario haya puesto fin al contrato por un incumplimiento imputable al agente comercial que, en virtud de la legislación nacional, justificare la terminación del contrato sin preaviso;

b) cuando el agente comercial haya puesto fin al contrato, a menos que esta terminación estuviere justificada por circunstancias atribuibles al empresario o por la edad, invalidez o enfermedad del agente comercial, circunstancias por las que ya no se pueda exigir razonablemente la continuidad de sus actividades;

c) cuando, en virtud de pacto con el empresario, el agente comercial ceda a un tercero los derechos y obligaciones de que es titular en virtud del contrato de agencia.

Artículo 19

Las partes no podrán pactar, antes del vencimiento del contrato, condiciones distintas de las establecidas en los artículos 17 y 18 en perjuicio del agente comercial.

Artículo 20

1. A efectos de la presente Directiva, se denominará cláusula de no competencia todo convenio que prevea una restricción de las actividades profesionales del agente comercial tras la terminación del contrato.

2. Una cláusula de no competencia sólo será válida en el supuesto y en la medida en que:

a) se hubiere establecido por escrito, y

b) estuviere dirigida al sector geográfico o al grupo de personas y al sector geográfico confiados al agente comercial, así como al tipo de mercancías cuya representación corriere a su cargo en virtud del contrato.

3. La cláusula de no competencia sólo será válida para un período máximo de dos años después de la terminación del contrato.

4. El presente artículo no afectará a las disposiciones de derecho nacional que impongan otras restricciones a la validez o a la aplicabilidad de las cláusulas de no competencia, o que prevean que los tribunales puedan disminuir las obligaciones de las partes, derivadas de dicho acuerdo.

CAPÍTULO V:

Disposiciones generales y finales

Artículo 21

Ninguna disposición de la presente Directiva podrá obligar a un Estado miembro a prever la divulgación de datos en caso de que dicha divulgación fuera contraria al orden público.

Artículo 22

1. Los Estados miembros pondrán en vigor a más tardar, las disposiciones necesarias para dar cumplimiento a la presente Directiva antes del 1 de enero de 1990. Informarán inmediatamente de ello a la Comisión. Las citadas disposiciones se aplicarán en todo caso a los contratos celebrados desde su entrada en vigor.

Se aplicarán a los contratos en curso a más tardar el 1 de enero de 1994.

2. A partir de la notificación de la presente Directiva, los Estados miembros comunicarán a la Comisión el texto de las principales disposiciones de orden legislativo, reglamentario o administrativo que adopten en el ámbito regulado por la presente Directiva.

3. No obstante, y en lo que respecta a Irlanda y al Reino Unido, la fecha del 1 de enero de 1990 contemplada en el apartado 1 se sustituirá por la del 1 de enero de 1994.

En lo que respecta a Italia, dicha fecha se sustituirá por la del 1 de enero de 1993 en lo referente a las obligaciones resultantes del artículo 17.

Artículo 23

Los destinatarios de la presente Directiva son los Estados miembros.

Hecho en Bruselas, el 18 de diciembre de 1986.

Por el Consejo

El Presidente

M. JOPLING

Ver también http://www.cita.es/agencia

y http://www.cita.es/agente

In English also visit http://www.cita.es/euroagent

Reino Unido (inglesa)

Council Directive 86/653/EEC of 18 December 1986 on the coordination of the laws of the Member States relating to self-employed commercial agents

Official Journal L 382 , 31/12/1986 P. 0017 - 0021
Finnish special edition: Chapter 6 Volume 2 P. 0150
Swedish special edition: Chapter 6 Volume 2 P. 0150


COUNCIL DIRECTIVE of 18 December 1986 on the coordination of the laws of the Member State relating to self-employed commercial agents (86/653/EEC)

THE COUNCIL OF THE EUROPEAN COMMUNITIES,

Having regard to the Treaty establishing the European Economic Community, and in particular Articles 57(2) and 100 thereof,

Having regard to the proposal from the Commission (1),

(1) OJ No C 13, 18.1.1977, p.2; OJ No C 56, 2.3.1979, p.5.

Having regard to the opinion of the European Parliament (2),

(2) OJ No C 239, 9.10.1978, p.17.

Having regard to the opinion of the Economic and Social Committee (3),

(3) OJ No C 59, 8.03.1978, p.31.

Whereas the restrictions on the freedom of establishment and the freedom to provide services in respect of activities of intermediaries in commerce, industry and small craft industries were abolished by Directive 64/224/EEC (4);

(4) OJ No 56, 4.4.1964, p.869/64.

Whereas the differences in national laws concerning commercial representation substantially affect the conditions of competition and the carrying-on of that activity within the Community and are detrimental both to the protection available to commercial agents vis-à-vis their principals and to the security of commercial transactions; whereas moreover those differences are such as to inhibit substantially the conclusion and operation of commerical representation contracts where principal and commercial agents are established in different Member States;

Whereas trade in goods between Member States should be carried on under conditions which are similar to those of a single market, and this necessitates approximation of the legal systems of the Member States to the extent required for the proper functioning of the common market; whereas in this regard the rules concerning conflict of laws do not, in the matter of commercial representation, remove the inconsistencies referred to above, nor would they even if they were made uniform, and accordingly the proposed harmonization is necessary notwithstanding the existence of those rules;

Whereas in this regard the legal relationship between commercial agent and principal must be given priority;

Whereas it is appropriate to be guided by the principles of Article 117 of the Treaty and to maintain improvementsalready made, when harmonizing the laws of the Member States relating to commercial agents;

Whereas additional transitional periods should be allowed for certain Member States which have to make a particular effort to adapt their regulations, especially those concerning indemnity for termination of contract between the principal and the commercial agent, to the requirements of this Directive,

HAS ADOPTED THIS DIRECTIVE:

CHAPTER I

Scope

Article 1

1. The harmonization measures prescribed by this Directive shall apply to the laws, regulations and administrative provisions of the Member States governing the relations between commercial agents and their principals.

2. For the purposes of this Directive, 'commercial agent' shall mean a self-employed intermediary who has continuing authority to negotiate the sale or the purchase of goods on behalf of another person, hereinafter called the 'principal', or to negotiate and conclude such transactions on behalf of and in the name of that principal.

3. A commercial agent shall be understood within the meaning of this Directive as not including in particular:

- a person who, in his capacity as an officer, is empowered to enter into commitments binding on a company or association,

- a parter who is lawfully authorized to enter into commitments binding on his partners,

- a receiver, a receiver and manager, a liquidator or a trustee in bankruptcy.

Article 2

1. This Directive shall not apply to:

- commercial agents whose activities are unpaid,

- commercial agents when they operate on commodity exchanges or in the commodity market, or

- the body known is the Crown Agents for Overseas Governments and Administrations, as set up under the Crown Agents Act 1979 in the United Kingdom, or its subsidiaries.

2. Each of the Member States shall have the right to provide that the Directive shall not apply to those persons whose activities as commercial agents are considered secondary by the law of that Member State.

CHAPTER II

Rights and obligations

Article 3

1. In performing has activities a commercial agent must look after his principal's interests and act dutifully and in good faith.

2. In particular, a commercial agent must:

(a) make proper efforts to negotiate and, where appropriate, conclude the transactions he is instructed to take care of;

(b) communicate to his principal all the necessary information available to him;

(c) comply with reasonable instructions given by his principal.

Article 4

1. In his relations with his commercial agent a principal must act dutifully and in good faith.

2. A principal must in particular:

(a) provide his commercial agent with the necessary documentation relating to the goods concerned;

(b) obtain for his commercial agent the information necessary for the performance of the agency contract, and in particular notify the commercial agent within a reasonable period once he anticipates that the volume of commercial transactions will be significantly lower than that which the commercial agent could normally have expected.

3. A principal must, in addition, inform the commercial agent within a reasonable period of his acceptance, refusal, and of any non-execution of a commercial transaction which the commercial agent has procured for the principal.

Article 5

The parties may not derogate from the provisions of Articles 3 and 4.

CHAPTER III

Remuneration

Article 6

1. In the absence of any agreement on this matter between the parties, and without prejudice to the application of the compulsory provisions of the Member States concerning the level of remuneration, a commercial agent shall be entitled to the remuneration that commercial agents appointed for the goods forming the subject of his agency contract are customarily allowed in the place where he carries on his activities. If there is no such customary practice a commercial agent shall be entitled to reasonable remuneration taking into account all the aspects of the transaction.

2. Any part of the remuneration which varies with the number or value of business transactions shall be deemed to be commission within the meaning of this Directive.

3. Articles 7 to 12 shall not apply if the commercial agent is not remunerated wholly or in part by commission.

Article 7

1. A commercial agent shall be entitled to commission on commercial transactions concluded during the period covered by the agency contract:

(a) where the transaction has been concluded as a result of his action; or

(b) where the transaction is concluded with a third party whom he has previously acquired as a customer for transactions of the same kind.

2. A commercial agent shall also be entitled to commission on transactions concluded during the period covered by the agency contract:

- either where he is entrusted with a specific geographical area or group of customers,

- or where he has an exclusive right to a specific geographical area or group of customers,

and where the transaction has been entered into with a customer belonging to that area or group.

Member State shall include in their legislation one of the possibilities referred to in the above two indents.

Article 8

A commercial agent shall be entitled to commission on commercial transactions concluded after the agency contract has terminated:

(a) if the transaction is mainly attributable to the commercial agent's efforts during the period covered by the agency contract and if the transaction was entered into within a reasonable period after that contract terminated; or

(b) if, in accordance with the conditions mentioned in Article 7, the order of the third party reached the principal or the commercial agent before the agency contract terminated.

Article 9

A commercial agent shall not be entitled to the commission referred to in Article 7, if that commission is payable, pursuant to Article 8, to the previous commercial agent, unless it is equitable because of the circumstances for the commission to be shared between the commercial agents.

Article 10

1. The commission shall become due as soon as and to the extent that one of the following circumstances obtains:

(a) the principal has executed the transaction; or

(b) the principal should, according to his agreement with the third party, have executed the transaction; or

(c) the third party has executed the transaction.

2. The commission shall become due at the latest when the third party has executed his part of the transaction or should have done so if the principal had executed his part of the transaction, as he should have.

3. The commission shall be paid not later than on the last day of the month following the quarter in which it became due.

4. Agreements to derogate from paragraphs 2 and 3 to the detriment of the commercial agent shall not be permitted.

Article 11

1. The right to commission can be extinguished only if and to the extent that:

- it is established that the contract between the third party and the principal will not be executed, and

- that face is due to a reason for which the principal is not to blame.

2. Any commission which the commercial agent has already received shall be refunded if the right to it is extinguished.

3. Agreements to derogate from paragraph 1 to the detriment of the commercial agent shall not be permitted.

Article 12

1. The principal shall supply his commercial agent with a statement of the commission due, not later than the last day of the month following the quarter in which the commission has become due. This statement shall set out the main components used in calculating the amount of commission.

2. A commercial agent shall be entitled to demand that he be provided with all the information, and in particular an extract from the books, which is available to his principal and which he needs in order to check the amount of the commission due to him.

3. Agreements to derogate from paragraphs 1 and 2 to the detriment of the commercial agent shall not be permitted.

4. This Directive shall not conflict with the internal provisions of Member States which recognize the right of a commercial agent to inspect a principal's books.

CHAPTER IV

Conclusion and termination of the agency contract

Article 13

1. Each party shall be entitled to receive from the other on request a signed written document setting out the terms of the agency contract including any terms subsequently agreed. Waiver of this right shall not be permitted.

2. Notwithstanding paragraph 1 a Member State may provide that an agency contract shall not be valid unless evidenced in writing.

Article 14

An agency contract for a fixed period which continues to be performed by both parties after that period has expired shall be deemed to be converted into an agency contract for an indefinite period.

Article 15

1. Where an agency contract is concluded for an indefinite period either party may terminate it by notice.

2. The period of notice shall be one month for the first year of the contract, two months for the second year commenced, and three months for the third year commenced and subsequent years. The parties may not agree on shorter periods of notice.

3. Member States may fix the period of notice at four months for the fourth year of the contract,five months for the fifth year and six months for the sixth and subsequent years. They may decide that the parties may not agree to shorter periods.

4. If the parties agree on longer periods than those laid down in paragraphs 2 and 3, the period of notice to be observed by the principal must not be shorter than that to be observed by the commercial agent.

5. Unless otherwise agreed by the parties, the end of the period of notice must coincide with the end of a calendar month.

6. The provision of this Article shall apply to an agency contract for a fixed period where it is converted under Article 14 into an agency contract for an indefinite period, subject to the proviso that the earlier fixed period must be taken into account in the calculation of the period of notice.

Article 16

Nothing in this Directive shall affect the application of the law of the Member States where the latter provides for the immediate termination of the agency contract:

(a) because of the failure of one party to carry out all or part of his obligations;

(b) where exceptional circumstances arise.

Article 17

1. Member States shall take the measures necessary to ensure that the commercial agent is, after termination of the agency contract, indemnified in accordance with paragraph 2 or compensated for damage in accordance with paragraph 3.

2. (a) The commercial agent shall be entitled to an indemnity if and to the extent that:

- he has brought the principal new customers or has significantly increased the volume of business with existing customers and the principal continues to derive substantial benefits from the business with such customers, and

- the payment of this indemnity is equitable having regard to all the circumstances and, in particular, the commission lost by the commercial agent on the business transacted with such customers. Member States may provide for such circumstances also to include the application or otherwise of a restraint of trade clause, within the meaning of Article 20;

(b) The amount of the indemnity may not exceed a figure equivalent to an indemnity for one year calculated from the commercial agent's average annual remuneration over the preceding five years and if the contract goes back less than five years the indemnity shall be calculated on the average for the period in question;

(c) The grant of such an indemnity shall not prevent the commercial agent from seeking damages.

3. The commercial agent shall be entitled to compensation for the damage he suffers as a result of the termination of his relations with the principal.

Such damage shall be deemed to occur particularly when the termination takes place in circumstances:

- depriving the commercial agent of the commission which proper performance of the agency contract would have procured him whilst providing the principal with substantial benefits linked to the commercial agent's activities,

- and/or which have not enabled the commercial agent to amortize the costs and expenses that he had incurred for the performance of the agency contract on the principal's advice.

4. Entitlement to the indemnity as provided for in paragraph 2 or to compensation for damage as provided for under paragraph 3, shall also arise where the agency contract is terminated as a result of the commercial agent's death.

5. The commercial agent shall lose his entitlement to the indemnity in the instances provided for in paragraph 2 or to compensation for damage in the instances provided for in paragraph 3, if within one year following termination of the contract he has not notified the principal that he intends pursuing his entitlement.

6. The Commission shall submit to the Council, within eight years following the date of notification of this Directive, a report on the implementation of this Article, and shall if necessary submit to it proposals for amendments.

Article 18

The indemnity or compensation referred to in Article 17 shall not be payable:

(a) where the principal has terminated the agency contract because of default attributable to the commercial agent which would justify immediate termination of the agency contract under national law;

(b) where the commercial agent has terminated the agency contract, unless such termination is justified by circumstances attributable to the principal or on grounds of age, infirmity or illness of the commercial agent in consequence of which he cannot reasonably be required to continue his activities;

(c) where, with the agreement of the principal, the commercial agent assigns his rights and duties under the agency contract to another person.

Article 19

The parties may not derogate from Articles 17 and 18 to the detriment of the commercial agent before the agency contract expires.

Article 20

1. For the purposes of this Directive an agreement restricting the business activities of a commercial agent following termination of the agency contract is hereinafter referred to as a restraint of trade clause.

2. A restraint of trade clause shall be valid only if and to the extent that:

(a) it is concluded in writing; and

(b) it relates to the geographical area or the group of customers and the geographical area entrusted to the commercial agent and to the kind of goods covered by his agency under the contract.

3. A restraint of trade clause shall be valid for not more than two years after termination of the agency contract.

4. This Article shall not affect provisions of national law which impose other restrictions on the validity or enforceability of restraint of trade clauses or which enable the courts to reduce the obligations on the parties resulting from such an agreement.

CHAPTER V

General and final provisions

Article 21

Nothing in this Directive shall require a Member State to provide for the disclosure of information where such disclosure would be contrary to public policy.

Article 22

1. Member States shall bring into force the provisions necessary to comply with this Directive before 1 January 1990. They shall for with inform the Commission thereof. Such provisions shall apply at least to contracts concluded after their entry into force. They shall apply to contracts in operation by 1 January 1994 at the latest.

2. As from the notification of this Directive, Member States shall communicate to the Commission the main laws, regulations and administrative provisions which they adopt in the field governed by this Directive.

3. However, with regard to Ireland and the United Kingdom, 1 January 1990 referred to in paragraph 1 shall be replaced by 1 January 1994.

With regard to Italy, 1 January 1990 shall be replaced by 1 January 1993 in the case of the obligations deriving from Article 17.

Article 23

This Directive is addressed to the Member States.

Done et Brussels, 18 December 1986.

For the Council

The President

M.JOPLING


Directive 86/653/CEE du Conseil du 18 décembre 1986 relative à la coordination des droits des États membres concernant les agents commerciaux indépendants

Journal officiel n° L 382 du 31/12/1986 p. 0017 - 0021
édition spéciale finnoise: chapitre 6 tome 2 p. 0150
édition spéciale suédoise: chapitre 6 tome 2 p. 0150


DIRECTIVE DU CONSEIL du 18 décembre 1986 relative à la coordination des droits des États membres concernant les agents commerciaux indépendants (86/653/CEE)

LE CONSEIL DES COMMUNAUTÉS EUROPÉENNES,

vu le traité instituant la Communauté économique européenne, et notamment son article 57 paragraphe 2 et son article 100,

vu la proposition de la Commission (1),

(1) JO no C 13 du 18. 1. 1977, p. 2 et JO no C 56 du 2. 3. 1979, p. 5.

vu l'avis de l'Assemblée (2),

(2) JO no C 239 du 9. 10. 1978, p. 17.

vu l'avis du Comité économique et social (3),

(3) JO no C 59 du 8. 3. 1978, p. 31.

considérant que les restrictions à la liberté d'établissement et à la libre prestation des services pour les activités d'intermédiaires du commerce, de l'industrie et de l'artisanat ont été supprimées par la directive 64/224/CEE (4);

(4) JO no 56 du 4. 4. 1964, p. 869/64.

considérant que les différences entre les législations nationales en matière de représentation commerciale affectent sensiblement, à l'intérieur de la Communauté, les conditions de concurrence et l'exercice de la profession et portent atteinte au niveau de protection des agents commerciaux dans leurs relations avec leurs commettants, ainsi qu'à la sécurité des opérations commerciales; que, par ailleurs, ces différences sont de nature à gêner sensiblement l'établissement et le fonctionnement des contrats de représentation commerciale entre un commettant et un agent commercial établis dans des États membres différents;

considérant que les échanges de marchandises entre États membres doivent s'effectuer dans des conditions analogues à celles d'un marché unique, ce qui imposte le rapprochement des systèmes juridiques des États membres dans la mesure nécessaire au bon fonctionnement de ce marché commun; que, à cet égard, les règles de conflit de lois, même unifiées, n'éliminent pas, dans le domaine de la représentation commerciale, les inconvénients relevés ci-dessus et ne dispensent dès lors pas de l'harmonisation proposée;

considérant, à cet égard, que les rapports juridiques entre l'agent commercial et le commettant doivent être pris en considération par priorité;

considérant qu'il y a lieu de s'inspirer des principes de l'article 17 du traité en procédant à une harmonisation dans le progrès de la législation des États membres concernant les agents commerciaux;

considérant que des délais transitoires supplémentaires doivent être accordés à certains États membres soumis à des efforts particuliers pour adapter leurs réglementations aux exigences de la présente directive, concernant notamment l'indemnité après la cessation du contrat entre le commettant et l'agent commercial,

A ARRÊTÉ LA PRÉSENTE DIRECTIVE:

CHAPITRE PREMIER

Champ d'application

Article premier

1. Les mesures d'harmonisation prescrites par la présente directive s'appliquent aux dispositions législatives, réglementaires et administratives des États membres qui régissent les relations entre les agents commerciaux et leurs commettants.

2. Aux fins de la présente directive, l'agent commercial est celui qui, en tant qu'intermédiaire indépendant, est chargé de façon permanente, soit de négocier la vente ou l'achat de marchandises pour une autre personne, ci-après dénommée «commettant», soit de négocier et de conclure ces opérations au nom et pour le compte du commettant.

3. Un agent commercial aux fins de la présente directive ne peut être notamment:

- une personne qui, en qualité d'organe, a le pouvoir d'engager une société ou association,

- un associé qui est légalement habilité à engager les autres associés,

- un administrateur judiciaire, un liquidateur ou un syndic de faillite.

Article 2

1. La présente directive ne s'applique pas:

- aux agents commerciaux dont l'activité n'est pas rémunérée,

- aux agents commerciaux dans la mesure où ils opèrent dans les bourses de commerce ou sur les marchés de matières premières,

- à l'organisme connu sous l'appellation de «Crown Agents for Overseas Governments and Administrations», tel qu'il a été institué au Royaume-Uni en vertu de la loi de 1979 relative aux «Crown Agents», ou à ses filiales.

2. Chacun des États membres a la faculté de prévoir que la directive ne s'applique pas aux personnes qui exercent les activités d'agent commercial considérées comme accessoires selon la loi de cet État membre.

CHAPITRE II

Droits et obligations

Article 3

1. L'agent commercial doit, dans l'exercice de ses activités, veiller aux intérêts du commettant et agir loyalement et de bonne foi.

2. En particulier, l'agent commercial doit:

a) s'employer comme il se doit à la négociation et, le cas échéant, à la conclusion des opérations dont il est chargé;

b) communiquer au commettant toute information nécessaire dont il dispose;

c) se conformer aux instructions raisonnables données par le commettant.

Article 4

1. Dans ses rapports avec l'agent commercial, le commettant doit agir loyalement et de bonne foi.

2. En particulier, le commettant doit:

a) mettre à la disposition de l'agent commercial la documentation nécessaire qui a trait aux marchandises concernées;

b) procurer à l'agent commercial les informations nécessaires à l'exécution du contrat d'agence, notamment aviser l'agent commercial dans un délai raisonnable dès qu'il prévoit que le volume des opérations commerciales sera sensiblement inférieur à celui auquel l'agent commercial aurait pu normalement s'attendre.

3. Le commettant doit, par ailleurs, informer l'agent commercial, dans un délai raisonnable, de son acceptation, de son refus ou de l'inexécution d'une opération commerciale qu'il lui a apportée.

Article 5

Les parties ne peuvent pas déroger aux dispositions des articles 3 et 4.

CHAPITRE III

Rémunération

Article 6

1. En l'absence d'accord à ce sujet entre les parties et sans préjudice de l'application des dispositions obligatoires des États membres sur le niveau des rémunérations, l'agent commercial a droit à une rémunération conforme aux usages pratiqués là où il exerce son activité et pour la représentation des marchandises faisant l'objet du contrat d'agence. En l'absence de tels usages, l'agent commercial a droit à une rémunération raisonnable qui tient compte de tous les éléments qui ont trait à l'opération.

2. Tout élément de la rémunération variant avec le nombre ou la valeur des affaires sera considéré comme constituant une commission aux fins de la présente directive.

3. Les articles 7 à 12 ne s'appliquent pas dans la mesure ou l'agent commercial n'est pas rémunéré en tout ou en partie à la commission.

Article 7

1. Pour une opération commerciale conclue pendant la durée du contrat d'agence, l'agent commercial a droit à la commission:

a) lorsque l'opération a été conclue grâce à son intervention

ou

b) lorsque l'opération a été conclue avec un tiers dont il a obtenu antérieurement la clientèle pour des opérations du même genre.

2. Pour une opération conclue pendant la durée du contrat d'agence, l'agent commercial a également droit à la commission:

- soit lorsqu'il est chargé d'un secteur géographique ou d'un groupe de personnes déterminées,

- soit lorsqu'il jouit d'un droit d'exclusivité pour un secteur géographique ou un groupe de personnes déterminées, et que l'opération a été conclue avec un client appartenant à ce secteur ou à ce groupe.

Les États membres doivent insérer dans leur loi l'une ou l'autre possibilité visée aux deux tirets ci-dessus.

Article 8

Pour une opération commerciale conclue après la cessation du contrat d'agence, l'agent commercial a droit à la commission:

a) si l'opération est principalement due à l'activité qu'il a déployée au cours du contrat d'agence et si l'opération est conclue dans un délai raisonnable à compter de la cessation de ce contrat

ou

b) si, conformément aux conditions visées à l'article 7, la commande du tiers a été reçue par le commettant ou par l'agent commercial avant la cessation du contrat d'agence.

Article 9

L'agent commercial n'a pas droit à la commission visée à l'article 7 si celle-ci est due, en vertu de l'article 8, à l'agent commercial précédent, à moins qu'il ne résulte des circonstances qu'il est équitable de partager la commission entre les agents commerciaux.

Article 10

1. La commission est acquise dès que et dans la mesure où l'une des circonstances suivantes se présente:

a) le commettant a exécuté l'opération;

b) le commettant devrait avoir exécuté l'opération en vertu de l'accord conclu avec le tiers;

c) le tiers a exécuté l'opération.

2. La commission est acquise au plus tard lorsque le tiers a exécuté sa part de l'opération ou devrait l'avoir exécutée si le commettant avait exécuté sa part de l'opération.

3. La commission est payée au plus tard le dernier jour du mois qui suit le trimestre au cours duquel elle était acquise.

4. Il ne peut être dérogé par accord aux dispositions des paragraphes 2 et 3 au détriment de l'agent commercial.

Article 11

1. Le droit à la commission ne peut s'éteindre que si et dans la mesure où:

- il est établi que le contrat entre le tiers et le commettant ne sera pas exécuté

et

- l'inexécution n'est pas due à des circonstances imputables au commettant.

2. Les commissions que l'agent commercial a déjà perçues sont remboursées si le droit y afférent est éteint.

3. Il ne peut être dérogé par accord à la disposition du paragraphe 1 au détriment de l'agent commercial.

Article 12

1. Le commettant remet à l'agent commercial un relevé des commissions dues, au plus tard le dernier jour du mois suivant le trimestre au cours duquell elles sont acquises. Ce relevé mentionne tous les éléments essentiels sur la base desquels le montant des commissions a été calculé.

2. L'agent commercial a le droit d'exiger que lui soient fournies toutes les informations, en particulier un extrait des livres comptables, qui sont à la disposition du commettant et qui lui sont nécessaires pour vérifier le montant des commissions qui lui sont dues.

3. Il ne peut être dérogé par accord aux dispositions des paragraphes 1 et 2 au détriment de l'agent commercial.

4. Cette directive n'interfère pas avec les dispositions internes des États membres qui reconnaissent à l'agent commercial un droit de regard sur les livres comptables du commettant.

CHAPITRE IV

Conclusion et fin du contrat d'agence

Article 13

1. Chaque partie a le droit, sur demande, d'obtenir de l'autre partie un écrit signé mentionnant le contenu du contrat d'agence y compris celui des avenants ultérieurs. Il ne peut être renoncé à ce droit.

2. Nonobstant le paragraphe 1, un État membre peut prescrire qu'un contrat d'agence n'est valable que s'il est constaté par écrit.

Article 14

Un contrat à durée déterminée qui continue à être exécuté par les deux parties après son terme est réputé transformé en un contrat d'agence à durée indéterminée.

Article 15

1. Lorsque le contrat d'agence est conclu pour une durée indéterminée, chacune des parties peut y mettre fin moyennant préavis.

2. La durée du préavis est d'un mois pour la première année du contrat, de deux mois pour la deuxième année commencée, de trois mois pour la troisième année commencée et les années suivantes. Les parties ne peuvent convenir de délais de préavis plus courts.

3. Les États membres peuvent fixer la durée de préavis à quatre mois pour la quatrième année du contrat, à cinq mois pour la cinquième année et à six mois pour la sixième année et les années suivantes. Ils peuvent décider que les parties ne peuvent convenir de délais de préavis plus courts.

4. Si les parties conviennent de délais plus longs que ceux qui sont prévus par les paragraphes 2 et 3, le délai de préavis à respecter par le commettant ne doit pas être plus court que celui que devra observer l'agent commercial.

5. Pour autant que les parties n'en aient pas disposé autrement, la fin du délai de préavis doit coïncider avec la fin d'un mois civil.

6. Le présent article s'applique au contrat de durée déterminée transformé, en vertu de l'article 14, en un contrat de durée indéterminée, étant entendu que, dans le calcul de la durée du préavis, doit intervenir la durée déterminée qui précède.

Article 16

La présente directive ne peut interférer avec l'application du droit des États membres lorsque celui-ci prévoit la fin du contrat sans délai:

a) en raison d'un manquement d'une des parties à exécuter tout ou partie de ses obligations;

b) lorsque surviennent de circonstances exceptionnelles.

Article 17

1. Les États membres prennent les mesures nécessaires pour assurer à l'agent commercial, après cessation du contrat, une indemnité selon le paragraphe 2 ou la réparation du préjudice selon le paragraphe 3.

2. a) L'agent commercial a droit à une indemnité si et dans la mesure où:

- il a apporté de nouveaux clients au commettant ou développé sensiblement les opérations avec les clients existants et le commettant a encore des avantages substantiels résultant des opérations avec ces clients

et

- le paiement de cette indemnité est équitable, compte tenu de toutes les circonstances, notamment des commissions que l'agent commercial perd et qui résultent des opérations avec ces clients. Les États membres peuvent prévoir que ces circonstances comprennent aussi l'application ou non d'une clause de non-concurrence au sens de l'article 20.

b) Le montant de l'indemnité ne peut excéder un chiffre équivalent à une indemnité annuelle calculée à partir de la moyenne annuelle des rémunérations touchées par l'agent commercial ou cours de cinq dernières années et, si le contrat remonte à moins de cinq ans, l'indemnité est calculée sur la moyenne de la période.

c) L'octroi de cette indemnité ne prive pas l'agent commercial de faire valoir des dommages-intérêts.

3. L'agent commercial a droit à la réparation du préjudice que lui cause la cessation de ses relations avec le commettant.

Ce préjudice découle notamment de l'intervention de la cessation dans des conditions:

- qui privent l'agent commercial des commissions dont l'exécution normale du contrat lui aurait permis de bénéficier tout en procurant au commettant des avantages substantiels liés à l'activité de l'agent commercial,

- et/ou qui n'ont pas permis à l'agent commercial d'amortir les frais et dépenses qu'il a engagés pour l'exécution du contrat sur la recommandation du commettant.

4. Le droit à l'indemnité visé au paragraphe 2 ou la réparation du préjudice visée au paragraphe 3 naît également lorsque la cessation du contrat intervient à la suite du décès de l'agent commercial.

5. L'agent commercial perd le droit à l'indemnité dans les cas visés au paragraphe 2 ou à la réparation du préjudice dans le cas visés au paragraphe 3 s'il n'a pas notifié au commettant, dans un délai d'un an à compter de la cessation du contrat, qu'il entend faire valoir ses droits.

6. La Commission soumet au Conseil, dans un délai de huit ans à compter de la notification de la présente directive, un rapport consacré à la mise en oeuvre du présent article et lui soumet, le cas échéant, des propositions de modifications.

Article 18

L'indemnité ou la réparation visée à l'article 17 n'est pas due:

a) lorsque le commettant a mis fin au contrat pour un manquement imputable à l'agent commercial et qui justifierait, en vertu de la législation nationale, une cessation du contrat sans délai;

b) lorsque l'agent commercial a mis fin au contrat, à moins que cette cessation ne soit justifiée par des circonstances attribuables au commettant ou par l'âge, l'infirmité ou la maladie de l'agent commercial en raison desquels la poursuite de ses activités ne peut raisonnablement plus être exigée de lui;

c)lorsque, selon un accord avec le commettant, l'agent commercial cède à un tiers les droits et obligations qu'il détient en vertu du contrat d'agence.

Article 19

Les parties ne peuvent pas, avant l'échéance du contrat, déroger aux dispositions des articles 17 et 18 au détriment de l'agent commercial.

Article 20

1. Aux fins de la présente directive, une convention qui prévoit une restriction des activités professionnelles de l'agent commercial après la cessation du contrat est dénommée clause de non-concurrence.

2. Une clause de non-concurrence n'est valable que si et dans la mesure où:

a) elle a été établie par écrit

et

b) elle vise le secteur géographique ou le groupe de personnes et le secteur géographique confiés à l'agent commercial ainsi que le type de marchandises dont il avait la représentation aux termes du contrat.

3. La clause de non-concurrence n'est valable que pour une période maximale de deux ans après la cessation du contrat.

4. Le présent article n'affecte pas les dispositions de droit national qui apportent d'autres restrictions à la validité ou à l'applicabilité des clauses de non-concurrence ou qui prévoient que les tribunaux peuvent diminuer les obligations des parties découlant d'un tel accord.

CHAPITRE V

Dispositions générales et finales

Article 21

Aucune disposition de la présente directive ne peut obliger un État membre à prévoir la divulgation de données au cas où cette divulgation serait contraire à l'ordre public.

Article 22

1. Les États membres mettent en vigueur les dispositions nécessaires pour se conformer à la présente directive avant le 1er janvier 1990. Ils informent immédiatement la Commission. Lesdites dispositions s'appliquent au moins aux contrats conclus après leur mise en vigueur. Elles s'appliquent aux contrats en cours le 1er janvier 1994 au plus tard.

2. À compter de la notification de la présente directive, les États membres communiquent à la Commission le texte des dispositions essentielles d'ordre législatif, réglementaire ou administratif qu'ils adoptent dans le domaine régi par la présente directive.

3. Toutefois, en ce qui concerne l'Irlande et le Royaume-Uni, la date du 1er janvier 1990 visée au paragraphe 1 est remplacée par celle du 1er janvier 1994.

En ce qui concerne l'Italie, cette date est remplacée par le 1er janvier 1993 pour ce qui concerne les obligations découlant de l'article 17.

Article 23

Les États membres sont destinataires de la présente directive.

Fait à Bruxelles, le 18 décembre 1986.

Par le Conseil

Le président

M. JOPLING

Portuguesa

Directiva 86/653/CEE do Conselho de 18 de Dezembro de 1986 relativa à coordenação do direito dos Estados- membros sobre os agentes comerciais

Jornal Oficial nº L 382 de 31/12/1986 p. 0017 - 0021
Edição especial finlandesa: Capítulo 6 Fascículo 2 p. 0150
Edição especial sueca: Capítulo 6 Fascículo 2 p. 0150


DIRECTIVA DO CONSELHO de 18 de Dezembro de 1986 relativa à coordenação do direito dos Estados-membros sobre os agentes comerciais (86/653/CEE)

O CONSELHO DAS COMUNIDADES EUROPEIAS,

Tendo em conta o Tratado que institui a Comunidade Económica Europeia e, nomeadamente, o nº 2 do seu artigo 57º e o seu artigo 100º,

Tendo em conta a proposta da Comissão (1),

(1) JO nº C 13 de 18.1.1977, p.2 e JO nº C 56 de 2.3.1979, p. 5.

Tendo em conta o parecer do Parlamento Europeu (2),

(2) JO nº C 239 de 9.10.1978, p. 17.

Tendo em conta o parecer do Comité Económico e Social (3),

(3) JO nº C 59 de 8.3.1978, p. 1.

Considerando que as restrições à liberdade de estabelecimento e à livre prestação de serviços para as actividades dos intermediários do comércio, da indústria e do artesanato foram suprimidas pela Directiva 64/224/CEE (4);

(4) JO nº 56 de 4.4.1964, p. 869/64.

Considerando que as diferenças entre as legislações nacionais em matéria de representação comercial afectam sensivelmente, no interior da Comunidade, as condições de concorrência e o exercício da profissão e diminuem o nível de protecção dos agentes comerciais nas relações com os seus comitentes, assim como a segurança das operações comerciais; que, por outro lado, essas diferenças são susceptíveis de dificultar sensivelmente o estabelecimento e o funcionamento dos contratos de representação comercial entre um comitente e um agente comercial estabelecidos em Estados-membros diferentes;

Considerando que as trocas de mercadorias entre Estados-membros se devem efectuar em condições análogas às de um mercado único, o que impõe a aproximação dos sistemas jurídicos dos Estados-membros na medida do necessário para o bom funcionamento deste mercado comum; que, a este respeito, as regras de conflitos de leis, mesmo unificadas, não eliminam, no domínio da representação comercial, os inconvenientes atrás apontados e não dispensam portanto a harmonização proposta;

Considerando, a este propósito, que as relações jurídicas entre o agente comercial e o comitente devem ser prioritariamente tomadas em consideração;

Considerando que é, portanto, necessário ter em conta os princípios do artigo 117º do Tratado ao proceder a uma harmonização progressiva da legislação dos Estados-membros sobre os agentes comerciais;

Considerando que devem ser concedidos prazos suplementares a certos Estados-membros sujeitos a esforços especiais para adaptarem as suas regulamentações às exigências da presente directiva, nomeadamente em relação à indemnização após a cessação do contrato entre o comitente e o agente comercial,

ADOPTOU A PRESENTE DIRECTIVA:

CAPÍTULO I

Âmbito de aplicação

Artigo 1º

1. As medidas de harmonização previstas na presente directiva aplicam-se às disposições legislativas, regulamentares e administrativas dos Estados-membros que regem as relações entre os agentes comerciais e os seus comitentes.

2. Para efeitos da presente directiva, o agente comercial é a pessoa que, como intermediário independente, é encarregada a título permanente, quer de negociar a venda ou a compra de mercadorias para uma outra pessoa, adiante designada «comitente», quer de negociar e concluir tais operações em nome e por conta do comitente.

3. Um agente comercial para efeitos da presente directiva não pode ser, nomeadamente:

- uma pessoa que, na qualidade de órgão social, tenha poderes para vincular uma sociedade ou associação,

- um sócio que esteja legalmente habilitado a vincular outros sócios,

- um administrador judicial, um liquidatário ou um síndico de falências.

Artigo 2º

1. A presente directiva não se aplica:

- aos agentes comerciais cuja actividade não seja remunerada,

- aos agentes comerciais que operem nas bolsas de comércio ou nos mercados de matérias-primas,

- ao organismo conhecido sob o nome de Crown Agents for Oversea Governments and Administrations, tal como foi instituído no Reino Unido por força da lei de 1979 relativa aos Crown Agents, ou às suas filiais.

2. Os Estados-membros têm a faculdade de determinar que a directiva não se aplique às pessoas que exerçam actividades de agente comercial consideradas como acessórias segundo a lei desses Estados-membros.

CAPÍTULO II

Direitos e obrigações

Artigo 3º

1. O agente comercial deve, no exercício das suas actividades, zelar pelos interesses do comitente e agir lealmente e de boa fé.

2. O agente comercial deve, em especial:

a) Aplicar-se devidamente na negociação e, se for caso disso, na conclusão das operações de que esteja encarregado;

b) Comunicar ao comitente todas as informações necessárias de que disponha;

c) Respeitar as instruções razoáveis dadas pelo comitente.

Artigo 4º

1. Nas suas relações com o agente comercial, o comitente deve agir lealmente e de boa fé.

2. O comitente deve, em especial:

a) Pôr à disposição do agente comercial a documentação necessária relacionada com as mercadorias em causa;

b) Fornecer ao agente comercial as informações necessárias à execução do contrato de agência, nomeadamente, avisar o agente comercial num prazo razoável sempre que preveja que o volume das operações comerciais será significativamente inferior ao que o agente comercial poderia normalmente esperar.

3. O comitente deve, por outro lado, informar o agente comercial, num prazo razoável, da sua aceitação, da sua recusa, ou da não execução de uma operação comercial que este lhe tenha proposto.

Artigo 5º

As partes não podem derrogar o disposto nos artigos 3º e 4º.

CAPÍTULO III

Remuneração

Artigo 6º

1. Na falta de acordo entre as partes e sem prejuízo da aplicação das disposições obrigatórias dos Estados-membros sobre o nível das remunerações, o agente comercial tem direito a uma remuneração segundo os usos em vigor na área em que exerce a sua actividade e para a representação das mercadorias que são objecto do contrato de agência. Na falta de tais usos, o agente comercial tem direito a uma remuneração razoável que tenha em conta todos os elementos relacionados com a operação.

2. Os elementos a remuneração que variem com o número ou o valor dos negócios serão considerados como constituindo uma comissão para efeitos da presente directiva.

3. Não se aplicam os artigos 7º a 12º, se o agente comercial não for total ou parcialmente remunerado por comissão.

Artigo 7º

1. Pelas operações comerciais concluídas durante a vigência do contrato de agência, o agente comercial tem direito à comissão:

a) Se a operação tiver sido concluída em consequência da sua intervenção, ou

b) Se a operação tiver sido concluída com um terceiro já seu anterior cliente para operações do mesmo género.

2. O agente comercial tem igualmente direito à comissão por operações concluídas durante a vigência do contrato de agência:

- se estiver encarregado de um sector geográfico ou de um grupo de pessoas determinadas,

- ou se gozar de um direito de exclusividade para um sector geográfico ou um grupo de pessoas determinadas,

e a operação tiver sido concluída com um cliente pertencente a esse sector ou a esse grupo.

Os Estados-membros devem inserir na sua lei uma ou outra das possibilidades previstas nos dois travessões anteriores.

Artigo 8º

Para operações comerciais concluídas após a cessação do contrato de agência, o agente comercial tem direito à comissão:

a) Se a operação se dever principalmente à actividade por ele desenvolvida ao longo do contrato de agência e se a operação for concluída num prazo razoável após a cessação desse contrato, ou

b) Se, de acordo com as condições referidas no artigo 7º, a encomenda do terceiro tiver sido recebida pelo comitente ou pelo agente comercial antes da cessação do contrato de agência.

Artigo 9º

O agente comercial não tem direito à comissão referida no artigo 7º, se esta for devida, por força do artigo 8º, ao agente comercial anterior, a não ser que, dadas as circunstâncias, se verifique ser equitativo partilhar a comissão entre os agentes comerciais.

Artigo 10º

1. O direito à comissão adquire-se logo que e na medida em que se verifique uma das seguintes circunstâncias:

a) O comitente ter executado a operação;

b) O comitente dever ter executado a operação por força do acordo concluído com o terceiro;

c) O terceiro ter executado a operação.

2. O direito à comissão adquire-se o mais tardar no momento em que o terceiro executa a sua parte na operação ou no momento em que devesse tê-la executado, se o comitente tiver executado a sua parte na operação.

3. A comissão será paga o mais tardar no último dia do mês seguinte ao trimestre em que o direito tiver sido adquirido.

4. Não pode ser derrogado por acordo o disposto nos no.s2 e 3 em prejuízo do agente comercial.

Artigo 11º

1. O direito à comissão só se extingue se e na medida em que:

- o contrato entre o terceiro e o comitente não for executado, e

- a não execução não for devida a circunstâncias imputáveis ao comitente.

2. As comissões que o agente comercial já tiver recebido serão reembolsadas, se se extinguir o respectivo direito.

3. O disposto no nº 1 não pode ser derrogado por acordo em prejuízo do agente comercial.

Artigo 12º

1. O comitente enviará ao agente comercial uma lista das comissões devidas o mais tardar no último dia do mês seguinte ao trimestre em que o respectivo direito tiver sido adquirido. Essa lista indicará todos os elementos essenciais que serviram de base ao cálculo do montante das comissões.

2. O agente comercial tem o direito de exigir que lhe sejam fornecidas todas as informações, nomeadamente um extracto dos livros de contabilidade, que estejam à disposição do comitente e que sejam necessárias ao agente para verificar o montante das comissões devidas.

3. Não pode ser derrogado por acordo o disposto nos n s 1 e 2 em prejuízo do agente comercial.

4. Esta directiva não colide com as disposições internas dos Estados-membros que reconheçam ao agente comercial o direito de consulta dos livros de contabilidade do comitente.

CAPÍTULO IV

Celebração e fim do contrato de agência

Artigo 13º

1. Cada uma das partes tem o direito de, a seu pedido, obter da outra parte um documento escrito assinado que indique o conteúdo do contrato, incluindo o de posteriores aditamentos. Este direito é irrenunciável.

2. Sem prejuízo do nº 1, um Estado-membro pode determinar que um contrato de agência só é válido, se revistir a forma escrita.

Artigo 14º

Considera-se transformado em contrato de agência por tempo indeterminado o contrato por prazo determinado que continue a ser executado pelas duas partes após o seu termo.

Artigo 15º

1. Quando o contrato de agência for celebrado por tempo indeterminado, cada uma das partes poderá pôr-lhe termo mediante pré-aviso.

2. O prazo de pré-aviso é de um mês para o primeiro ano do contrato, de dois meses para o segundo ano iniciado e de três meses para o terceiro ano iniciado e anos seguintes. As partes não podem convencionar prazos de pré-aviso mais curtos.

3. Os Estados-membros podem fixar o prazo de pré-aviso em quatro meses para o quarto ano do contrato, em cinco meses para o quinto ano e em seis meses para o sexto ano e anos seguintes. Podem determinar que as partes não possam convencionar prazos de pré-aviso mais curtos.

4. Se as partes convencionarem prazos mais longos que os previstos nos nºs 2 e 3, o prazo de pré-aviso a respeitar pelo comitente não deve ser mais curto do que o prazo a observar pelo agente comercial.

5. Salvo convenção das partes em contrário, o fim do prazo de pré-aviso deve coincidir com o fim de um mês civil.

6. O presente artigo aplica-se aos contratos por prazo determinado transformados, nos termos do artigo 14º, em contratos por tempo indeterminado, entendendo-se que, para o cálculo do prazo de pré-aviso, se deve ter em conta o prazo determinado anterior.

Artigo 16º

A presente directiva não pode colidir com a aplicação do direito dos Estados-membros sempre que este preveja o termo do contrato sem prazo:

a) No caso de uma das partes não cumprir total ou parcialmente as suas obrigações;

b) No caso de surgirem circunstâncias excepcionais.

Artigo 17º

1. Os Estados-membros tomarão as medidas necessárias para assegurar ao agente comercial, após a cessação do contrato, uma indemnização, nos termos do nº 2, ou uma reparação por danos, nos termos do nº 3.

2. a) O agente comercial tem direito a uma indemnização se e na medida em que:

- tiver angariado novos clientes para o comitente ou tiver desenvolvido significativamente as operações com a clientela existente e ainda se resultarem vantagens substanciais para o comitente das operações com esses clientes, e

- o pagamento dessa indemnização for equitativo, tendo em conta todas as circunstâncias, nomeadamente as comissões que o agente comercial perca e que resultem das operações com esses clientes. Os Estados-membros podem prever que essas circunstâncias incluam também a aplicação ou não de uma cláusula de não concorrência na acepção do artigo 20º.

b) O montante da indemnização não pode exceder um valor equivalente a uma indemnização anual calculada a partir da média anual das remunerações recebidas pelo agente comercial durante os últimos cinco anos, e, se o contrato tiver menos de cinco anos, a indemnização é calculada com base na média do período.

c) A concessão desta indemnização não impede o agente comercial de reclamar uma indemnização por perdas e danos.

3. O agente comercial tem direito à reparação por danos causados pela cessação das suas relações com o comitente.

Esses danos decorrem, nomeadamente, da cessação em condições:

- que privem o agente comercial das comissões que receberia pela execução normal do contrato, e que simultaneamente proporcionem ao comitente vantagens substanciais ligadas à actividade do agente comercial;

- e/ou que não permitam ao agente comercial amortizar os custos e despesas que ele tenha suportado para a execução do contrato mediante recomendação do comitente.

4. O direito à indemnização referido no nº 2 ou a reparação por danos referida no nº 3 existe igualmente quando a cessação do contrato ficar a dever-se à morte do agente comercial.

5. O agente comercial perde o direito à indemnização nos casos referidos no nº 2 ou reparação por danos nos cursos referidos no nº 3, se, no prazo de um ano a contar da cessação do contrato, não notificar o comitente de que pretende receber a indemnização.

6. A Comissão apresentará ao Conselho, no prazo de oito anos a contar da notificação da presente directiva, um relatório sobre a aplicação do presente artigo, submetendo-lhe eventualmente propostas de alteração.

Artigo 18º

Não é devida a indemnização ou a reparação referida no artigo 17º:

a) Quando o comitente tiver posto termo ao contrato por um incumprimento imputável ao agente comercial e que, nos termos da legislação nacional, seja fundamento da cessação do contrato sem prazo;

b) Quando o agente comercial tiver posto termo ao contrato, a não ser que essa cessação seja devida a circunstâncias imputáveis ao comitente ou à idade, enfermidade ou doença do agente comercial que justifiquem razoavelmente a não exigibilidade do prosseguimento das suas actividades;

c) Quando, por acordo com o comitente, o agente comercial ceder a terceiros os direitos e obrigações que para ele decorrem do contrato de agência.

Artigo 19º

As partes não podem, antes da cessação do contrato, derrogar o disposto nos artigos 17º e 18º em prejuízo do agente comercial.

Artigo 20º

1. Para efeitos da presente directiva, a convenção que preveja a restrição das actividades profissionais do agente comercial após a cessação do contrato é designada por cláusula de não concorrência.

2. A cláusula de não concorrência só é válida se e na medida em que:

a) Revestir a forma escrita; e

b) Disser respeito ao sector geográfico ou ao grupo de pessoas e ao sector geográfico confiados ao agente comercial bem como ao tipo de mercadorias de que, nos termos do contrato, ele tinha a representação.

3. A cláusula de não concorrência só é válida por um período máximo de dois anos após a cessação do contrato.

4. O presente artigo não prejudica as disposições de direito nacional que introduzam outras restrições à validade ou à aplicabilidade das cláusulas de não concorrência ou que estabeleçam que os tribunais podem diminuir as obrigações das partes resultantes de tal acordo.

CAPÍTULO V

Disposições gerais e finais

Artigo 21º

Nenhuma disposição da presente directiva pode obrigar um Estado-membro a determinar a divulgação de dados, nos casos em que essa divulgação seja contrária à ordem pública.

Artigo 22º

1. Até 1 de Janeiro de 1990, o mais tardar, os Estados-membros porão em vigor as disposições necessárias para dar cumprimento à presente directiva e do facto informarão imediatamente a Comissão. As referidas disposições aplicar-se-ão, pelo menos, aos contratos celebrados após a sua entrada em vigor.

As referidas disposições aplicar-se-ão aos contratos em curso, em 1 de Janeiro de 1994, o mais tardar.

2. A partir da notificação da presente directiva, os Estados-membros comunicarão à Comissão o texto das disposições essenciais de ordem legislativa, regulamentar ou administrativa que adoptaram no domínio regulado pela presente directiva.

3. Todavia, no que diz respeito à Irlanda e ao Reino-Unido, a data de 1 de Janeiro de 1990 referida no nº 1 será substituída pela de 1 de Janeiro de 1994.

No que diz respeito à Itália, esta data será substituída pela de 1 de Janeiro de 1993 relativamente às obrigações decorrentes do artigo 17º.

Artigo 23º

Os Estados-membros são destinatários da presente directiva.

Feito em Bruxelles, em 18 de Dezembro de 1986.

Pelo Conselho

O Presidente

M. JOPLING


Alemania

Richtlinie 86/653/EWG des Rates vom 18. Dezember 1986 zur Koordinierung der Rechtsvorschriften der Mitgliedstaaten betreffend die selbständigen Handelsvertreter

Amtsblatt Nr. L 382 vom 31/12/1986 S. 0017 - 0021
Finnische Sonderausgabe: Kapitel 6 Band 2 S. 0150
Schwedische Sonderausgabe: Kapitel 6 Band 2 S. 0150


RICHTLINIE DES RATES vom 18. Dezember 1986 zur Koordinierung der Rechtsvorschriften der Mitgliedstaaten betreffend die selbständigen Handelsvertreter (86/653/EWG)

ER RAT DER EUROPÄISCHEN GEMEINSCHAFTEN -

gestützt auf den Vertrag zur Gründung der Europäischen Wirtschaftsgemeinschaft, insbesondere auf Artikel 57 Absatz 2 und Artikel 100,

auf Vorschlag der Kommission (1),

(1) ABl. Nr. C 13 vom 18. 1. 1977, S. 2 und ABl. Nr. C 56 vom 2. 3. 1979, S. 5.

nach Stellungnahme des Europäischen Parlaments (2),

(2) ABl. Nr. C 239 vom 9. 10. 1978, S. 17.

nach Stellungnahme des Wirtschafts- und Sozialausschusses (3),

(3) ABl. Nr. C 59 vom 8. 3. 1978, S. 31.

in Erwägung nachstehender Gründe:

Die Beschränkungen der Niederlassungsfreiheit und des freien Dienstleistungsverkehrs für die Vermittlertätigkeiten in Handel, Industrie und Handwerk sind durch die Richtlinie 64/224/EWG (4) aufgehoben worden.

(4) ABl. Nr. 56 vom 4. 4. 1964, S. 869/64.

Die Unterschiede zwischen den einzelstaatlichen Rechtsvorschriften auf dem Gebiet der Handelsvertretungen beeinflussen die Wettbewerbsbedingungen und die Berufsausübung innerhalb der Gemeinschaft spürbar und beeinträchtigen den Umfang des Schutzes der Handelsvertreter in ihren Beziehungen zu ihren Unternehmen sowie die Sicherheit im Handelsverkehr. Diese Unterschiede erschweren im übrigen auch erheblich den Abschluß und die Durchführung von Handelsvertreterverträgen zwischen einem Unternehmer und einem Handelsvertreter, die in verschiedenen Mitgliedstaaten niedergelassen sind.

Der Warenaustausch zwischen den Mitgliedstaaten muß unter Bedingungen erfolgen, die denen eines Binnenmarktes entsprechen, weswegen die Rechtordnungen der Mitgliedstaaten in dem zum guten Funktionieren des Gemeinsamen Marktes erforderlichen Umfang angeglichen werden müssen. Selbst vereinheitlichte Kollisionsnormen auf dem Gebiet der Handelsvertretung können die erwähnten Nachteile nicht beseitigen und lassen daher einen Verzicht auf die vorgeschlagene Harmonisierung nicht zu.

Die Rechtsbeziehungen zwischen Handelsvertreter und Unternehmer sind in diesem Zusammenhang mit Vorrang zu behandeln.

Die in den Mitgliedstaaten für Handelsvertreter geltenden Vorschriften sind in Anlehnung an die Grundsätze von Artikel 117 des Vertrages auf dem Wege des Fortschritts zu harmonisieren.

Einigen Mitgliedstaaten müssen zusätzliche Übergangsfristen eingeräumt werden, da sie besondere Anstrengungen zu unternehmen haben, um ihre Regelungen den Anforderungen dieser Richtlinie anzupassen; es handelt sich insbesondere um den Ausgleich nach Beendigung des Vertragsverhältnisses zwischen dem Unternehmer und dem Handelsvertreter -

HAT FOLGENDE RICHTLINIE ERLASSEN:

KAPITEL I

Anwendungsbereich

Artikel 1

(1) Die durch diese Richtlinie vorgeschriebenen Harmonisierungsmaßnahmen gelten für die Rechts- und Verwaltungsvorschriften der Mitgliedstaaten, die die Rechtsbeziehungen zwischen Handelsvertretern und ihren Unternehmern regeln.

(2) Handelsvertreter im Sinne dieser Richtlinie ist, wer als selbständiger Gewerbetreibender ständig damit betraut ist, für eine andere Person (im folgenden Unternehmer genannt) den Verkauf oder den Ankauf von Waren zu vermitteln oder diese Geschäfte im Namen und für Rechnung des Unternehmers abzuschließen.

(3) Handelsvertreter im Sinne dieser Richtlinie ist insbesondere nicht

- eine Person, die als Organ befugt ist, für eine Gesellschaft oder Vereinigung verbindlich zu handeln;

- ein Gesellschafter, der rechtlich befugt ist, für die anderen Gesellschafter verbindlich zu handeln;

- ein Zwangsverwalter (receiver), ein gerichtlich bestellter Vermögensverwalter (receiver and manager), ein Liquidator (liquidator) oder ein Konkursverwalter (trustee in bankruptcy).

Artikel 2

(1) Diese Richtlinie ist nicht anzuwenden

- auf Handelsvertreter, die für ihre Tätigkeit kein Entgelt erhalten;

- auf Handelsvertreter, soweit sie an Handelsbörsen oder auf Rohstoffmärkten tätig sind;

- auf die unter der Bezeichnung "Crown Agents for Overseas Governments and Administrations" bekannte Körperschaft, wie sie im Vereinigten Königreich nach dem Gesetz von 1979 über die "Crown Agents" eingeführt worden ist, oder deren Tochterunternehmen.

(2) Jeder Mitgliedstaat kann vorsehen, daß die Richtlinie nicht auf Personen anwendbar ist, die Handelsvertretertätigkeiten ausüben, welche nach dem Recht dieses Mitgliedstaates als nebenberufliche Tätigkeiten angesehen werden.

KAPITEL II

Rechte und Pflichten

Artikel 3

(1) Bei der Ausübung seiner Tätigkeit hat der Handelsvertreter die Interessen des Unternehmers wahrzunehmen und sich nach den Geboten von Treu und Glauben zu verhalten

(2) Im besonderen muß der Handelsvertreter

a) sich in angemessener Weise für die Vermittlung und gegebenenfalls den Abschluß der ihm anvertrauten Geschäfte einsetzen;

b) dem Unternehmer die erforderlichen ihm zur Verfügung stehenden Informationen übermitteln;

c) den vom Unternehmer erteilten angemessenen Weisungen nachkommen.

Artikel 4

(1) Der Unternehmer hat sich gegenüber dem Handelsvertreter nach den Geboten von Treu und Glauben zu verhalten.

(2) Insbesondere hat der Unternehmer dem Handelsvertreter

a) die erforderlichen Unterlagen zur Verfügung zu stellen, die sich auf die betreffenden Waren beziehen;

b) die für die Ausführung des Handelsvertretervertrages erforderlichen Informationen zu geben und ihn insbesondere binnen angemessener Frist zu benachrichtigen, sobald er absieht, daß der Umfang der Geschäfte erheblich geringer sein wird, als der Handelsvertreter normalerweise hätte erwarten können.

(3) Im übrigen muß der Unternehmer dem Handelsvertreter binnen angemessener Frist von der Annahme oder Ablehnung und der Nichtausführung der vom Handelsvertreter vermittelten Geschäfte Kenntnis geben.

Artikel 5

Die Parteien dürfen keine Vereinbarungen treffen, die von den Artikeln 3 und 4 abweichen.

KAPITEL III

Vergütung

Artikel 6

(1) Bei Fehlen einer diesbezueglichen Vereinbarung zwischen den Parteien und unbeschadet der Anwendung der verbindlichen Vorschriften der Mitgliedstaaten über die Höhe der Vergütungen hat der Handelsvertreter Anspruch auf eine Vergütung, die an dem Ort, an dem er seine Tätigkeit ausübt, für die Vertretung von Waren, die den Gegenstand des Handelsvertretervertrags bilden, üblich ist. Mangels einer solchen Üblichkeit hat der Handelsvertreter Anspruch auf eine angemessene Vergütung, bei der alle mit dem Geschäft zusammenhängenden Faktoren berücksichtigt sind.

(2) Jeder Teil der Vergütung, der je nach Zahl oder Wert der Geschäfte schwankt, gilt als Provision im Sinne dieser Richtlinie.

(3) Die Artikel 7 bis 12 gelten nicht, soweit der Handelsvertreter nicht ganz oder teilweise in Form einer Provision vergütet wird.

Artikel 7

(1) Für ein während des Vertragsverhältnisses abgeschlossenes Geschäft hat der Handelsvertreter Anspruch auf die Provision,

a) wenn der Geschäftsabschluß auf seine Tätigkeit zurückzuführen ist oder

b) wenn das Geschäft mit einem Dritten abgeschlossen wurde, den er bereits vorher für Geschäfte gleicher Art als Kunden geworben hatte.

(2) Für ein während der Vertragsverhältnisse abgeschlossenes Geschäft hat der Handelsvertreter ebenfalls Anspruch auf die Provision,

- wenn ihm ein bestimmter Bezirk oder Kundenkreis zugewiesen ist oder

- wenn er die Alleinvertretung für einen bestimmten Bezirk oder Kundenkreis hat

und sofern das Geschäft mit einem Kunden abgeschlossen worden ist, der diesem Bezirk oder dieser Gruppe angehört.

Die Mitgliedstaaten müssen in ihr Recht die eine oder die andere der unter den beiden obigen Gedankenstrichen enthaltenen Alternativen aufnehmen.

Artikel 8

Für ein erst nach Beendigung des Vertragsverhältnisses geschlossenes Geschäft hat der Handelsvertreter Anspruch auf Provision:

a) wenn der Geschäftsabschluß überwiegend auf die Tätigkeit zurückzuführen ist, die er während des Vertragsverhältnisses ausgeuebt hat, und innerhalb einer angemessenen Frist nach dessen Beendigung erfolgt oder

b) wenn die Bestellung des Dritten gemäß Artikel 7 vor Beendigung des Handelsvertreterverhältnisses beim Unternehmer oder beim Handelsvertreter eingegangen ist.

Artikel 9

Der Handelsvertreter hat keinen Anspruch auf die Provision nach Artikel 7, wenn diese gemäß Artikel 8 dem Vorgänger zusteht, es sei denn, daß die Umstände eine Teilung der Provision zwischen den Handelsvertretern rechtfertigen.

Artikel 10

(1) Der Anspruch auf Provision besteht, sobald und soweit eines der folgenden Ereignisse eintritt:

a) der Unternehmer hat das Geschäft ausgeführt;

b) der Unternehmer hätte nach dem Vertrag mit dem Dritten das Geschäft ausführen sollen;

c) der Dritte hat das Geschäft ausgeführt.

(2) Der Anspruch auf Provision besteht spätestens, wenn der Dritte seinen Teil des Geschäfts ausgeführt hat oder ausgeführt haben müsste, falls der Unternehmer seinen Teil des Geschäfts ausgeführt hätte.

(3) Die Provision ist spätestens am letzten Tag des Monats zu zahlen, der auf das Quartal folgt, in welchem der Anspruch des Handelsvertreters auf Provision erworben worden ist.

(4) Von den Absätzen 2 und 3 darf nicht durch Vereinbarung zum Nachteil des Handelsvertreters abgewichen werden.

Artikel 11

(1) Der Anspruch auf Provision erlischt nur, wenn und soweit

- feststeht, daß der Vertrag zwischen dem Dritten und dem Unternehmer nicht ausgeführt wird, und

- die Nichtausführung nicht auf Umständen beruht, die vom Unternehmer zu vertreten sind.

(2) Vom Handelsvertreter bereits empfangene Provisionen sind zurückzuzahlen, falls der Anspruch darauf erloschen ist.

(3) Vom Absatz 1 darf nicht durch Vereinbarungen zum Nachteil des Handelsvertreters abgewichen werden.

Artikel 12

(1) Der Unternehmer hat dem Handelsvertreter eine Abrechnung über die geschuldeten Provisionen zu geben,und zwar spätestens am letzten Tag des Monats, der auf das Quartal folgt, in dem der Provisionsanspruch erworben worden ist. Diese Abrechnung muß alle für die Berechnung der Provision wesentlichen Angaben enthalten.

(2) Der Handelsvertreter kann verlangen, daß ihm alle Auskünfte, insbesondere ein Auszug aus den Büchern, gegeben werden, über die der Unternehmer verfügt und die der Handelsvertreter zur Nachprüfung des Betrags der ihm zustehenden Provisionen benötigt.

(3) Von den Absätzen 1 und 2 darf nicht durch Vereinbarungen zum Nachteil des Handelsvertreters abgewichen werden.

(4) Diese Richtlinie berührt nicht die einzelstaatlichen Bestimmungen, nach denen der Handelsvertreter ein Recht auf Einsicht in die Bücher des Unternehmers hat.

KAPITEL IV

Abschluß und Beendigung des Handelsvertretervertrages

Artikel 13

(1) Jede Partei kann von der anderen Partei eine von dieser unterzeichnete Urkunde verlangen, die den Inhalt des Vertrages einschließlich der Änderungen oder Ergänzungen wiedergibt. Dieser Anspruch kann nicht ausgeschlossen werden.

(2) Absatz 1 hindert einen Mitgliedstaat nicht daran vorzuschreiben, daß ein Vertretungsvertrag nur in schriftlicher Form gültig ist.

Artikel 14

Ein auf bestimmte Zeit geschlossener Vertrag, der nach Ende seiner Laufzeit von beiden Parteien fortgesetzt wird, gilt als in einen auf unbestimmte Zeit geschlossenen Vertrag umgewandelt.

Artikel 15

(1) Ist der Vertrag auf unbestimmte Zeit geschlossen, so kann er von jeder Partei unter Einhaltung einer First gekündigt werden.

(2) Die Kündigungsfrist beträgt für das erste Vertragsjahr einen Monat, für das angefangene zweite Vertragsjahr zwei Monate, für das angefangene dritte und die folgenden Vertragsjahre drei Monate. Kürzere Fristen dürfen die Parteien nicht vereinbaren.

(3) Die Mitgliedstaaten können die Kündigungsfrist für das vierte Vertragsjahr auf vier Monate, für das fünfte Vertragsjahr auf fünf Monate und für das sechste und die folgenden Vertragsjahre auf sechs Monate festsetzen. Sie können bestimmen, daß die Parteien kürzere Fristen nicht vereinbaren dürfen.

(4) Vereinbaren die Parteien längere Fristen als die der Absätze 2 und 3, so darf die vom Unternehmer einzuhaltende Frist nicht kürzer sein als die vom Handelsvertreter einzuhaltende Frist.

(5) Sofern die Parteien nicht etwas anderes vereinbart haben, ist die Kündigung nur zum Ende eines Kalendermonats zulässig.

(6) Dieser Artikel gilt auch für einen auf bestimmte Zeit geschlossenen Vertrag, der nach Artikel 14 in einen auf unbestimmte Zeit geschlossenen Vertrag umgewandelt wird, mit der Maßgabe, daß bei der Berechnung der Dauer der Kündigungsfrist die vorher geltende feste Laufzeit zu berücksichtigen ist.

Artikel 16

Diese Richtlinie berührt nicht die Anwendung der Rechtsvorschriften der Mitgliedstaaten, wenn diese Rechtsvorschriften die fristlose Beendigung des Vertragsverhältnisses für den Fall vorsehen, daß

a) eine der Parteien ihren Pflichten insgesamt oder teilweise nicht nachgekommen ist;

b) aussergewöhnliche Umstände eintreten.

Artikel 17

(1) Die Mitgliedstaaten treffen die erforderlichen Maßnahmen dafür, daß der Handelsvertreter nach Beendigung des Vertragsverhältnisses Anspruch auf Ausgleich nach Absatz 2 oder Schadensersatz nach Absatz 3 hat.

(2) a) Der Handelsvertreter hat Anspruch auf einen Ausgleich, wenn und soweit

- er für den Unternehmer neue Kunden geworben oder die Geschäftsverbindungen mit vorhandenen Kunden wesentlich erweitert hat und der Unternehmer aus den Geschäften mit diesen Kunden noch erhebliche Vorteile zieht und

- die Zahlung eines solchen Ausgleichs unter Berücksichtigung aller Umstände, insbesondere der dem Handelsvertreter aus Geschäften mit diesen Kunden entgehenden Provisionen, der Billigkeit entspricht. Die Mitgliedstaaten können vorsehen, daß zu diesen Umständen auch die Anwendung oder Nichtanwendung einer Wettbewerbsabrede im Sinne des Artikels 20 gehört.

b) Der Ausgleich darf einen Betrag nicht überschreiten, der einem jährlichen Ausgleich entspricht, der aus dem Jahresdurchschnittsbetrag der Vergütungen, die der Handelsvertreter während der letzten fünf Jahre erhalten hat, errechnet wird; ist der Vertrag vor weniger als fünf Jahren geschlossen worden, wird der Ausgleich nach dem Durchschnittsbetrag des entsprechenden Zeitraums ermittelt.

c) Die Gewährung dieses Ausgleichs schließt nicht das Recht des Handelsvertreters aus, Schadensersatzansprüche geltend zu machen.

(3) Der Handelsvertreter hat Anspruch auf Ersatz des ihm durch die Beendigung des Vertragsverhältnisses mit dem Unternehmer entstandenen Schadens.

Dieser Schaden umfasst insbesondere

- den Verlust von Ansprüchen auf Provision, die dem Handelsvertreter bei normaler Fortsetzung des Vertrages zugestanden hätten und deren Nichtzahlung dem Unternehmer einen wesentlichen Vorteil aus der Tätigkeit des Handelsvertreters verschaffen würde, und/oder

- Nachteile, die sich aus der nicht erfolgten Amortisation von Kosten und Aufwendungen ergeben, die der Handelsvertreter in Ausführung des Vertrages auf Empfehlung des Unternehmers gemacht hatte.

(4) Der Anspruch auf Ausgleich nach Absatz 2 oder Schadensersatz nach Absatz 3 entsteht auch dann, wenn das Vertragsverhältnis durch Tod des Handelsvertreters endet.

(5) Der Handelsvertreter verliert den Anspruch auf Ausgleich nach Absatz 2 oder Schadensersatz nach Absatz 3, wenn er dem Unternehmer nicht innerhalb eines Jahres nach Beendigung des Vertragsverhältnisses mitgeteilt hat, daß er seine Rechte geltend macht.

(6) Die Kommission legt dem Rat innerhalb von acht Jahren nach Bekanntgabe dieser Richtlinie einen Bericht über die Durchführung dieses Artikels vor und unterbreitet ihm gegebenenfalls Änderungsvorschläge.

Artikel 18

Der Anspruch auf Ausgleich oder Schadensersatz nach Artikel 17 besteht nicht,

a) wenn der Unternehmer den Vertrag wegen eines schuldhaften Verhaltens des Handelsvertreters beendet hat, das aufgrund der einzelstaatlichen Rechtsvorschriften eine fristlose Beendigung des Vertrages rechtfertigt;

b) wenn der Handelsvertreter das Vertragsverhältnis beendet hat, es sei denn, diese Beendigung ist aus Umständen, die dem Unternehmer zuzurechnen sind, oder durch Alter, Gebrechen oder Krankheit des Handelsvertreters, derentwegen ihm eine Fortsetzung seiner Tätigkeit billigerweise nicht zugemutet werden kann, gerechtfertigt;

c) wenn der Handelsvertreter gemäß einer Vereinbarung mit dem Unternehmer die Rechte und Pflichten, die er nach dem Vertrag besitzt, an einen Dritten abtritt.

Artikel 19

Die Parteien können vor Ablauf des Vertrages keine Vereinbarungen treffen, die von Artikel 17 und 18 zum Nachteil des Handelsvertreters abweichen.

Artikel 20

(1) Eine Vereinbarung, die den Handelsvertreter nach Beendigung des Vertrages in einer gewerblichen Tätigkeit einschränkt, wird in dieser Richtlinie als Wettbewerbsabrede bezeichnet.

(2) Eine Wettbewerbsabrede ist nur gültig, wenn und soweit sie

a) schriftlich getroffen worden ist und

b) sich auf den dem Handelsvertreter zugewiesenen Bezirk oder Kundenkreis sowie auf Warengattungen erstreckt, die gemäß dem Vertrag Gegenstand seiner Vertretung sind.

(3) Eine Wettbewerbsabrede ist längstens zwei Jahre nach Beendigung des Vertragsverhältnisses wirksam.

(4) Dieser Artikel berührt nicht die einzelstaatlichen Rechtsvorschriften, die weitere Beschränkungen der Wirksamkeit oder Anwendbarkeit der Wettbewerbsabreden vorsehen oder nach denen die Gerichte die Verpflichtungen der Parteien aus einer solchen Vereinbarung mindern können.

KAPITEL V

Allgemeine und Schlußbestimmungen

Artikel 21

Diese Richtlinie verpflichtet keinen Mitgliedstaat die Offenlegung von Informationen vorzuschreiben, wenn eine solche Offenlegung mit einer öffentlichen Ordnung unvereinbar wäre.

Artikel 22

(1) Die Mitgliedstaaten erlassen die erforderlichen Vorschriften, um dieser Richtlinie vor dem 1. Januar 1990 nachzukommen. Sie setzen die Kommission unverzueglich davon in Kenntnis. Die genannten Bestimmungen finden zumindest auf die nach ihrem Inkrafttreten geschlossenen Verträge Anwendung. Sie finden auf laufende Verträge spätestens am 1. Januar 1994 Anwendung.

(2) Vom Zeitpunkt der Bekanntgabe dieser Richtlinie an teilen die Mitgliedstaaten der Kommission den Wortlaut der wesentlichen Rechts- oder Verwaltungsvorschriften mit, die sie auf dem unter diese Richtlinie fallenden Gebiet erlassen.

(3) Jedoch gilt bezueglich Irlands und des Vereinigten Königreichs anstelle des Datums 1. Januar 1990 in Absatz 1 der 1. Januar 1994.

Bezueglich Italiens gilt hinsichtlich der sich aus Artikel 17 ergebenden Verpflichtungen anstelle des genannten Datums der 1. Januar 1993.

Artikel 23

Diese Richtlinie ist an die Mitgliedstaaten gerichtet.

Geschehen zu Brüssel am 18. Dezember 1986.

Im Namen des Rates

Der Präsident

M. JOPLING

Italiano

Direttiva 86/653/CEE del Consiglio del 18 dicembre 1986 relativa al coordinamento dei diritti degli Stati Membri concernenti gli agenti commerciali indipendenti

Gazzetta ufficiale n. L 382 del 31/12/1986 pag. 0017 - 0021
edizione speciale finlandese: capitolo 6 tomo 2 pag. 0150
edizione speciale svedese/ capitolo 6 tomo 2 pag. 0150

DIRETTIVA DEL CONSIGLIO del 18 dicembre 1986 relativa al coordinamento dei diritti degli Stati membri concernenti gli agenti commerciali indipendenti (86/653/CEE)

IL CONSIGLIO DELLE COMUNITÀ EUROPEE,

visto il trattato che istituisce la Comunità economica europea, in particolare l'articolo 57, paragrafo 2, e l'articolo 100,

vista la proposta della Commissione (1),

(1) GU n. C 13 del 18. 1. 1977, pag. 2, e GU n. C 56 del 2. 3. 1979, pag. 5.

visto il parere del Parlamento europeo (2),

(2) GU n. C 239 del 9. 10. 1978, pag. 17.

visto il parere del Comitato economico e sociale (3),

(3) GU n. C 59 dell'8. 3. 1978, pag. 31.

considerando che la direttiva 64/224/CEE (4) ha soppresso le restrizioni alla libertà di stabilimento ed alla libera prestazione dei servizi per le attività degli intermediari del commercio, dell'industria e dell'artigianato;

(4) GU n. 56 del 4. 4. 1964, pag. 869/64.

considerando che le differenze tra le legislazioni nazionali in materia di rappresentanza commerciale influenzano sensibilmente all'interno della Comunità le condizioni di concorrenza e l'esercizio della professione e possono pregiudicare il livello di protezione degli agenti commerciali nelle loro relazioni con il loro preponente, nonché la sicurezza delle operazioni commerciali; che d'altro canto, tali differenze sono di natura tale da ostacolare sensibilmente la stesura ed il funzionamento dei contratti di rappresentanza commerciale tra un preponente ed un agente commerciale, stabiliti in Stati membri diversi;

considerando che gli scambi di merci tra Stati membri devono effettuarsi in condizioni analoghe e quelle di un mercato unico, il che impone il ravvicinamento dei sistemi giuridici degli Stati membri nella misura necessaria al buon funzionamento di tale mercato comune; che, a questo proposito, le norme in materia di conflitti di leggi, anche se unificate, non eliminano nel campo della rappresentanza commerciale gli inconvenienti denunciati sopra e non dispensano di conseguenza dall'armonizzazione proposta;

considerando, a tale proposito, che i rapporti giuridici tra l'agente commerciale e il preponente devono essere presi in considerazione con priorità;

considerando che è opportuno ispirarsi ai principi dell'articolo 117 del trattato e procedere ad una armonizzazione nel progresso della legislazione degli Stati membri concernente gli agenti commerciali;

considerando che devono essere concessi termini transitori supplementari a taluni Stati membri che devono compiere sforzi particolari per adeguare le loro regolamentazioni alle esigenze della presente direttiva in particolare per quanto riguarda l'indennità dopo l'estinzione del contratto tra il committente e l'agente commerciale,

HA ADOTTATO LA PRESENTE DIRETTIVA:

CAPITOLO I

Campo di applicazione

Articolo 1

1. Le misure di armonizzazione prescritte nella presente direttiva si applicano alle disposizioni legislative, regolamentari ed amministrative degli Stati membri che regolano i rapporti tra gli agenti commerciali ed i loro preponenti.

2. Ai sensi della presente direttiva per «agente commerciale» si intende la persona che, in qualità di intermediario indipendente, è incaricata in maniera permanente di trattare per un'altra persona, qui di seguito chiamata «preponente», la vendita o l'acquisto di merci, ovvero di trattare e di concludere dette operazioni in nome e per conto del preponente.

3. Per evitare qualsiasi dubbio, agente commerciale ai sensi della presente direttiva non può essere in particolare:

- una persona che, in qualità di organo, ha il potere di impegnare una società o associazione;

- un socio che è legalmente abilitato ad impegnare gli altri soci,

- un amministratore giudiziario, un liquidatore o un curatore di fallimento.

Articolo 2

1. La presente direttiva non si applica:

- agli agenti commerciali non retribuiti per la loro attività,

- agli agenti commerciali nella misura in cui essi operino nell'ambito delle camere di commercio o sui mercati di materie prime,

- all'organismo conosciuto sotto il nome «Crown Agents for Overseas Governments and Administrations», quale è stato istituito nel Regno Unito in virtù della legge del 1979 relativa ai «Crown Agents», o alle sue filiali.

2. Ogni Stato membro può prevedere che la direttiva non si applichi alle persone che svolgono le attività di agente commerciale considerate accessorie secondo la legge di tale Stato membro.

CAPITOLO II

Diretti e obblighi

Articolo 3

1. L'agente commerciale deve, nell'esercizio della propria attività, tutelare gli interessi del preponente e agire con lealtà e buona fede.

2. In particolare, l'agente commerciale deve:

a) adoperarsi adeguatamente per trattare ed, eventualmente, concludere gli affari di cui è incaricato;

b) comunicare al preponente tutte le informazioni necessarie di cui dispone;

c) attenersi alle istruzioni ragionevoli impartite dal preponente.

Articolo 4

1. Nei suoi rapporti con l'agente commerciale, il preponente deve agire con lealtà e buona fede.

2. In particolare, il preponente deve:

a) mettere a disposizione dell'agente commerciale la documentazione necessaria relativa alle merci in questione;

b) procurare all'agente commerciale le informazioni necessarie all'esecuzione del contratto di agenzia, in particolare avvertire l'agente commerciale entro un termine ragionevole, non appena preveda che il volume delle operazioni commerciali sarà notevolmente inferiore a quello che l'agente commerciale avrebbe normalmente potuto attendersi.

3. Il preponente deve inoltre informare l'agente commerciale entro un termine ragionevole, dell'accettazione o del rifiuto e della mancata esecuzione di un affare procuratogli.

Articolo 5

Le parti non possono derogare agli articoli 3 e 4.

CAPITOLO III

Retribuzioni

Articolo 6

1. In assenza di un accordo in proposito fra le parti e fatta salva l'applicazione delle disposizioni obbligatorie degli Stati membri relative al livello delle retribuzioni, l'agente commerciale ha diritto ad una retribuzione conforme agli usi del luogo dove esercita la sua attività e per la rappresentanza delle merci che sono oggetto del contratto di agenzia. In mancanza di tali usi, l'agente commerciale ha diritto a una retribuzione ragionevole che tenga conto di tutti gli elementi connessi con l'operazione.

2. Tutti gli elementi della retribuzione che variono secondo il numero o il valore degli affari sono considerati come costituenti una provvigione ai sensi della presente direttiva.

3. Gli articoli da 7 a 12 non si applicano nella misura in cui l'agente commerciale non sia retribuito totalmente o parzialmente mediante provvigione.

Articolo 7

1. Per un'operazione commerciale conclusa durante il contratto di agenzia, l'agente commerciale ha diritto alla provvigione:

a) quando l'operazione è stata conclusa grazie al suo intervento, o

b) quando l'operazione è stata conclusa con un terzo che egli aveva precedentemente acquisito come cliente per operazioni dello stesso tipo.

2. Per un'operazione conclusa durante il contratto di agenzia l'agente commerciale ha parimenti diritto alla provvigione

- quando è incaricato di una determinata zona o di un determinato gruppo di persone,

- quando gode di un diritto d'esclusiva per una determinata zona o un determinato gruppo di persone, e l'operazione è stata conclusa con un cliente appartenente a tale zona o a tale gruppo.

Gli Stati membri devono inserire nella loro legislazione una delle possibilità cui ai due precedenti trattini.

Articolo 8

Per un'operazione commerciale conclusa dopo l'estinzione del contratto di agenzia, l'agente commerciale ha diritto alla provvigione;

a) se l'operazione è dovuta soprattutto al risultato dell'attività da lui svolta durante il contratto di agenzia e se l'operazione è conclusa entro un termine ragionevole dopo l'estinzione del contratto, o

b) se, conformemente alle condizioni di cui all'articolo 7, l'ordinazione effettuata dal terzo è stata ricevuta dal preponente o dall'agente commerciale prima dell'estinzione del contratto di agenzia.

Articolo 9

L'agente commerciale non ha diritto alla provvigione di cui all'articolo 7, se questa è dovuta all'agente precedente a norma dell'articolo 8, a meno che non risulti dalle circostanze che è equo dividere la provvigione tra gli agenti commerciali.

Articolo 10

1. La provvigione è acquisita dal momento e nella misura in cui si presenti uno dei casi seguenti:

a) il preponente ha eseguito l'operazione,

b) il preponente dovrebbe aver eseguito l'operazione in virtù dell'accordo concluso con il terzo,

c) il terzo ha eseguito l'operazione.

2. La provvigione è acquisita al più tardi quando il terzo ha eseguito la sua parte dell'operazione o dovrebbe averla eseguita qualora il preponente avesse eseguito la sua.

3. La provvigione è pagata al più tardi l'ultimo giorno del mese successivo al trimestre nel quale è stata acquisita.

4. Non si può derogare mediante accordo ai paragrafi 2 e 3 a detrimento dell'agente commerciale.

Articolo 11

1. Il diritto alla provvigione può estinguersi unicamente se e nella misura in cui:

- sia certo che il contratto tra il terzo ed il preponente non sarà eseguito e

- la mancata esecuzione non sia dovuta a circostanze imputabili al preponente.

2. Le provvigioni già riscosse dall'agente commerciale sono rimborsate se il relativo diritto è estinto.

3. Non si può derogare mediante accordo al paragrafo 1 a detrimento dell'agente commerciale.

Articolo 12

1. Il preponente consegna all'agente commerciale un estratto conto delle provvigioni dovute, al più tardi l'ultimo giorno del mese successivo al trimestre nel corso del quale esse sono acquisite. Questo estratto conto indica tutti gli elementi essenziali in base ai quali è stato effettuato il calcolo delle provvigioni.

2. L'agente commerciale ha il diritto di esigere che gli siano fornite tutte le informazioni, in particolare un estratto dei libri contabili, a disposizione del preponente, necessarie per verificare l'importo delle provvigioni che gli sono dovute.

3. Non si può derogare mediante accordo ai paragrafi 1 e 2 a detrimento dell'agente commerciale.

4. Questa direttiva non interferisce nelle disposizioni interne degli Stati membri che riconoscono all'agente commerciale un diritto di controllo sui libri contabili del preponente.

CAPITOLO IV

Conclusione e estinzione del contratto di agenzia

Articolo 13

1. Ogni parte ha il diritto di chiedere ed ottenere dall'altra parte un documento firmato, riproducente il contenuto del contratto di agenzia, comprese le clausole addizionali. Tale diritto è irrinunciabile.

2. Nonostante il paragrafo 1, uno Stato membro può prescrivere che un contratto di agenzia sia valido solo se documentato per iscritto.

Articolo 14

Un contratto di agenzia a tempo determinato che continua ad essere eseguito dalle due parti dopo la scadenza del suo termine, si trasforma in contratto a tempo indeterminato.

Articolo 15

1. Se il contratto di agenzia è concluso a tempo indeterminato, ciascuna parte può recedervi mediante preavviso.

2. Il termine di preavviso è di un mese per il primo anno del contratto di agenzia, di due mesi per il secondo anno iniziato, di tre mesi per il terzo anno iniziato e per gli anni successivi. Le parti non possono concordare termini più brevi.

3. Gli Stati membri possono fissare a quattro mesi il termine di preavviso per il quarto anno, a cinque mesi per il quinto anno e a sei mesi per il sesto anno e per tutti gli anni successivi. Essi possono stabilire che le parti non possono concordare termini più brevi.

4. Se le parti concordano termini più lunghi di quelli di cui ai paragrafi 2 e 3 il termine di preavviso che deve rispettare il preponente non deve essere più breve di quello che deve rispettare l'agente commerciale.

5. A condizione che le parti non abbiano concordato diversamente, la fine del termine di preavviso deve coincidere con la fine di un mese civile.

6. Il presente articolo si applica ai contratti di agenzia a tempo determinato trasformatisi, in virtù dell'articolo 14, in contratti a tempo indeterminato, fermo restando che per calcolare il termine di preavviso si deve tener conto del termine precedente.

Articolo 16

La presente direttiva non può interferire nella legislazione degli Stati membri qualora quest'ultima preveda l'estinzione immediata del contratto di agenzia:

a) per l'inadempienza di una delle parti nell'esecuzione di tutti o parte dei suoi obblighi;

b) in caso di insorgenza di circostanze eccezionali.

Articolo 17

1. Gli Stati membri prendono le misure necessarie per garantire all'agente commerciale, dopo l'estinzione del contratto, un'indennità in applicazione del paragrafo 2 o la riparazione del danno subito in applicazione del paragrafo 3.

2. a) L'agente commerciale ha diritto ad un'indennità se e nella misura in cui:

- abbia procurato nuovi clienti al preponente o abbia sensibilmente sviluppato gli affari con i clienti esistenti e il preponente abbia ancora sostanziali vantaggi derivanti dagli affari con tali clienti;

- il pagamento di tale indennità sia equo, tenuto conto di tutte le circostanze del caso, in particolare delle provvigioni che l'agente commerciale perde e che risultano dagli affari con tali clienti. Gli Stati membri possono prevedere che tali circostanze comprendano anche l'applicazione o no di un patto di non concorrenza ai sensi dell'articolo 20.

b) L'importo dell'indennità non può superare una cifra equivalente ad un'indennità annua calcolata sulla base della media annuale delle retribuzioni riscosse dall'agente commerciale negli ultimi cinque anni e, se il contratto risale a meno di cinque anni, sulla media del periodo in questione.

c) La concessione dell'indennità non priva l'agente della facoltà di chiedere un risarcimento dei danni.

3. L'agente commerciale ha diritto alla riparazione del pregiudizio causatogli dalla cessazione dei suoi rapporti con il preponente.

Tale pregiudizio deriva in particolare dalla estinzione del contratto avvenuta in condizioni

- che privino l'agente commerciale delle provvigioni che avrebbe ottenuto con la normale esecuzione del contratto, procurando al tempo stesso al preponente vantaggi sostanziali in connessione con l'attività dell'agente commerciale;

- e/o che non abbiano consentito all'agente commerciale di ammortizzare gli oneri e le spese sostenuti per l'esecuzione del contratto dietro raccomandazione del preponente.

4. Il diritto all'indennità di cui al paragrafo 2 e/o la riparazione del pregiudizio di cui al paragrafo 3 sorge anche quando l'estinzione del contratto avviene in seguito al decesso dell'agente commerciale.

5. L'agente commerciale perde il diritto all'indennità di cui al paragrafo 2 o alla riparazione del pregiudizio di cui al paragrafo 3, se ha omesso di notificare al preponente, entro un anno dall'estinzione del contratto, l'intenzione di far valere i propri diritti.

6. La Commissione sottopone al Consiglio, entro 8 anni a decorrere dalla notifica della direttiva, una relazione dedicata all'attuazione dell'articolo 30 e gli sottopone, se del caso, proposte di modifica.

Articolo 18

L'indennità o la riparazione ai sensi dell'articolo 17 non sono dovute:

a) quando il preponente risolve il contratto per un'inadempienza imputabile all'agente commerciale, la quale giustifichi, in virtù della legislazione nazionale, la risoluzione immediata del contratto;

b) quando l'agente commerciale recede dal contratto, a meno che il recesso sia giustificato da circostanze attribuibili al preponente o da circostanze attribuibili all'agente commerciale: età, infermità o malattia per le quali non può più essergli ragionevolmente chiesta la prosecuzione dell'attività;

c) quando, ai sensi di un accordo con il preponente, l'agente commerciale cede ad un terzo i diritti e gli obblighi che ha in virtù del contratto d'agenzia.

Articolo 19

Le parti non possono derogare, prima della scadenza del contratto, agli articoli 17 e 18 a detrimento dell'agente commerciale.

Articolo 20

1. Ai fini della presente direttiva la convenzione che stabilisce una limitazione dell'attività professionale dell'agente commerciale dopo l'estinzione del contratto, è denominata patto di non concorrenza.

2. Un patto di non concorrenza è valido solo nella misura in cui:

a) sia stipulato per iscritto; e

b) riguardi il settore geografico o il gruppo di persone e il settore geografico affidati all'agente commerciale, nonché le merci di cui l'agente commerciale aveva la rappresentanza ai sensi del contratto.

3. Il patto di non concorrenza è valido solo per un periodo massimo di due anni dopo l'estinzione del contratto.

4. Il presente articolo lascia impregiudicate le disposizioni di diritto nazionale che apportano altre restrizioni alla validità o all'applicabilità dei patti di non concorrenza o prevedono che i tribunali possano attenuare le obbligazioni delle parti risultanti da tali accordi.

CAPITOLO V

Disposizioni generali e finali

Articolo 21

Nessuna disposizione della presente direttiva può obbligare uno Stato membro a prevedere una divulgazione di dati che sia contraria all'ordine pubblico.

Articolo 22

1. Gli Stati membri mettono in vigore anteriormente al 1 gennaio 1990 le disposizioni necessarie per conformarsi alla presente direttiva. Essi ne informano immediatamente la Commissione. Queste misure si applicano almeno ai contratti conclusi dopo la loro entrata in vigore. Esse si applicano, al più tardi il 1o gennaio 1994, ai contratti in corso.

2. A decorrere dalla notifica della presente direttiva gli Stati membri comunicano alla Commissione il testo delle disposizioni essenziali di carattere legislativo, regolamentare o amministrativo che adottano nel campo della presente direttiva.

3. Tuttavia per quanto concerne l'Irlanda ed il Regno Unito, la data del 1 gennaio 1990 di cui al paragrafo 1 è sostituita dal 1o gennaio 1994.

Per quanto concerne l'Italia tale data è sostituita dal 1 gennaio 1993 per gli obblighi derivanti dall'articolo 17.

Articolo 23

Gli Stati membri sono destinatari della presente direttiva.

Fatto a Bruxelles, addì 18 dicembre 1986.

Per il Consiglio

Il Presidente

M. JOPLING


Polonia

Official Journal L 382 , 31/12/1986 P. 0017 - 0021
Finnish special edition: Chapter 6 Volume 2 P. 0150
Swedish special edition: Chapter 6 Volume 2 P. 0150


DYREKTYWA RADY 86/653/EWG

z dnia 18 grudnia 1986 r. w sprawie koordynacji ustawodawstw Państw Członkowskich

odnoszących się do przedstawicieli handlowych działających na własny rachunek

RADA WSPÓLNOT EUROPEJSKICH,

uwzględniając Traktat ustanawiający Europejską Wspólnotę Gospodarczą, w szczególności jego art. 57 ust. 2 oraz art. 100,

uwzględniając wniosek Komisji1,

uwzględniając opinię Parlamentu Europejskiego2,

uwzględniając opinię Komitetu Ekonomiczno-Społecznego3,

a także mając na uwadze, co następuje:

na podstawie dyrektywy 64/224/EWG4 zostały zniesione ograniczenia swobody przedsiębiorczości oraz swobody świadczenia usług w odniesieniu do działalności pośredników w handlu, przemyśle i rzemiośle;

różnice w zakresie krajowych ustawodawstw dotyczących przedstawicielstwa handlowego wyraźnie oddziałują na warunki konkurencji oraz wykonywania takiej działalności wewnątrz Wspólnoty, mają też negatywny wpływ na zakres ochrony przedstawicieli handlowych w ich stosunkach ze zleceniodawcami oraz na bezpieczeństwo transakcji handlowych; ponadto różnice te znacznie utrudniają zawieranie i wykonywanie umów agencyjnych między zleceniodawcą a przedstawicielami handlowymi, którzy prowadzą swą działalność w różnych Państwach Członkowskich;

obrót towarowy między Państwami Członkowskimi odbywa się w warunkach odpowiadających warunkom jednolitego rynku, dlatego też w zakresie niezbędnym dla właściwego funkcjonowania wspólnego rynku wymagane jest zbliżenie systemów prawnych Państw Członkowskich; zasady dotyczące kolizji przepisów prawnych w zakresie przedstawicielstwa handlowego nie usuną wspomnianych niezgodności, nawet gdyby zostały one ujednolicone, a tym samym, bez względu na istnienie tych zasad, proponowana harmonizacja jest niezbędna;

w tym kontekście stosunek prawny między przedstawicielem handlowym a zleceniodawcą wymaga traktowania priorytetowego;

należy odnieść się do zasad art. 117 Traktatu i utrzymać dotychczas osiągniętą poprawę w harmonizacji ustawodawstwa Państw Członkowskich, dotyczącego przedstawicieli handlowych;

dla niektórych Państw Członkowskich należy przewidzieć dodatkowe okresy przejściowe, ponieważ muszą one podjąć szczególne starania, aby dostosować swoje regulacje do wymogów niniejszej dyrektywy; dotyczy to w szczególności świadczenia wyrównawczego po rozwiązaniu umowy między zleceniodawcą a przedstawicielem handlowym,

PRZYJMUJE NINIEJSZĄ DYREKTYWĘ:

ROZDZIAŁ I

Zakres zastosowania

Artykuł 1

1. Środki harmonizujące określone niniejszą dyrektywą dotyczą przepisów ustawowych, wykonawczych i administracyjnych Państw Członkowskich regulujących stosunki prawne między przedstawicielami handlowymi a ich zleceniodawcami.

2. Do celów niniejszej dyrektywy "przedstawiciel handlowy" oznacza pośrednika pracującego na własny rachunek, któremu powierzono stałe pośredniczenie przy sprzedaży lub kupnie towarów na rzecz innej osoby, zwanej dalej "zleceniodawcą", lub zawarcie transakcji w imieniu i na rachunek zleceniodawcy.

3. W rozumieniu niniejszej dyrektywy przedstawicielem handlowym nie jest w szczególności:

- osoba, która jako organ upoważniona jest do zaciągania zobowiązań wiążących spółkę lub zrzeszenie,

- wspólnik, który na podstawie przepisów prawnych uprawniony jest do zaciągania zobowiązań wiążących innych wspólników,

- zarządcaprzymusowy, sądowy zarządcamajątku, likwidator lub syndyk masy upadłości.

Artykuł 2

1. Niniejsza dyrektywa nie ma zastosowania do:

- przedstawicieli handlowych, którzy nie otrzymują wynagrodzenia za swoją działalność,

- przedstawicieli handlowych, działających na giełdach towarowych lub na rynku towarowym, lub

- organu pod nazwą "Crown Agents for Overseas Governments and Administrations", ustanowionego w Zjednoczonym Królestwie na podstawie ustawy o "Crown Agents" z 1979 r. lub jego filii.

2. Każde Państwo Członkowskie ma prawo zastrzec, że dyrektywa ta nie ma zastosowania do tych osób, których działalność jako przedstawicieli handlowych uznaje się za działalność uboczną, zgodnie z ustawodawstwem danego Państwa Członkowskiego.

ROZDZIAŁ II

Prawa i obowiązki

Artykuł 3

1. Przedstawiciel handlowy, wykonując swoją działalność, musi realizować interesy zleceniodawcy oraz postępować sumiennie i zgodnie z zasadą dobrej wiary.

2. Przedstawiciel handlowy musi w szczególności:

a) w należyty sposób angażować się w pośredniczenie oraz w miarę potrzeb zawieranie powierzonych mu transakcji;

b) przekazywać zleceniodawcy niezbędne, dostępne mu informacje;

c) wykonywać stosowne polecenia wydawane przez zleceniodawcę.

Artykuł 4

1. W stosunkach ze swoim przedstawicielem handlowym zleceniodawca musi postępować sumiennie oraz zgodnie z zasadą dobrej wiary.

2. Zleceniodawca musi w szczególności:

a) dostarczać swojemu przedstawicielowi handlowemu niezbędne dokumenty dotyczące danych towarów;

b) uzyskiwać dla swojego przedstawiciela handlowego informacje niezbędne do wykonywania umowy agencyjnej oraz w szczególności zawiadamiać go w stosownym terminie, gdy może on przewidzieć, że wielkość transakcji handlowych będzie znacznie mniejsza, niż przedstawiciel handlowy mógłby w normalnych okolicznościach oczekiwać.

3. Ponadto zleceniodawca musi w stosownym terminie informować przedstawiciela handlowego o przyjęciu, odmowie oraz o niewykonaniu transakcji handlowej, w której ten pośredniczył.

Artykuł 5

Strony nie mogą odstępować od przepisów zawartych w art. 3 i 4.

ROZDZIAŁ III

Wynagrodzenie

Artykuł 6

1. W razie braku odpowiedniej umowy między stronami oraz bez uszczerbku dla zastosowania obligatoryjnych przepisów Państw Członkowskich o poziomie wynagrodzenia przedstawicielowi handlowemu należy się wynagrodzenie przyjęte zwyczajowo w miejscu, w którym prowadzi on swoją działalność, odnośnie do pośredniczenia w obrocie towarów, będących przedmiotem umowy agencyjnej. W przypadku braku takiej zwyczajowej praktyki przedstawicielowi handlowemu należy się stosowne wynagrodzenie, z uwzględnieniem wszystkich elementów danej transakcji.

2. Każdą część wynagrodzenia, zmieniającą się w zależności od liczby lub wartości transakcji handlowych, uznaje się w rozumieniu niniejszej dyrektywy za prowizję.

3. Przepisy art. 7-12 nie mają zastosowania, jeżeli przedstawiciel handlowy nie jest wynagradzany w całości lub częściowo w formie prowizji.

Artykuł 7

1. Przedstawiciel handlowy jest uprawniony do prowizji z tytułu transakcji handlowych zawartych w okresie objętym umową agencyjną:

a) gdy zawarcie transakcji wynika z jego działania; lub

b) gdy transakcja jest zawarta z osobą trzecią, którą on już wcześniej odnośnie do transakcji tego samego rodzaju pozyskał jako klienta.

2. Przedstawiciel handlowy jest także uprawniony do prowizji z tytułu transakcji zawartych w okresie objętym umową agencyjną:

- gdy został mu powierzony określony obszar geograficzny lub grupa klientów, lub

- gdy ma on wyłączne prawo do określonego obszaru geograficznego lub grupy klientów

oraz gdy transakcja została zawarta z klientem należącym do tego obszaru lub grupy.

Państwo Członkowskie wprowadzi do swojego ustawodawstwa jedną z możliwości określonych w dwóch wyżej wymienionych tiret.

Artykuł 8

Przedstawiciel handlowy jest uprawniony do prowizji z tytułu transakcji handlowych zawartych po rozwiązaniu umowy agencyjnej:

a) gdy transakcja wynika głównie zdziałalności przedstawiciela handlowego w okresie objętym umową agencyjną oraz gdy następuje ona w stosownym terminie po rozwiązaniu tej umowy; lub

b) gdy zgodnie z warunkami określonymi w art. 7 zamówienie osoby trzeciej dotarło do zleceniodawcy lub do przedstawiciela handlowego przed rozwiązaniem umowy agencyjnej.

Artykuł 9

Zgodnie z art. 7 przedstawiciel handlowy nie jest uprawniony do prowizji, gdy jest ona płacona zgodnie z art. 8 jego poprzednikowi, chyba że stosownie do okoliczności uzasadniony jest podział prowizji pomiędzy obu przedstawicieli handlowych.

Artykuł 10

1. Prowizja przysługuje z chwilą i w razie wystąpienia jednej z następujących okoliczności:

a) zleceniodawca wykonał transakcję; lub

b) zleceniodawca zgodnie z umową z osobą trzecią powinien był transakcję wykonać; lub

c) osoba trzecia wykonała transakcję.

2. Prowizja przysługuje najpóźniej z chwilą, gdy osoba trzecia wykonała lub powinna była wykonać swoją część transakcji, wówczas gdy zleceniodawca wykonał lub powinien był wykonać swoją część transakcji.

3. Prowizję należy zapłacić nie później niż w ostatnim dniu miesiąca następującego po kwartale, w którym stała się ona wymagalna.

4. Nie są dozwolone umowy, które zawierają odstępstwa od przepisów ust. 2 i 3 ze szkodą dla przedstawiciela handlowego.

Artykuł 11

1. Prawo do prowizji może wygasnąć wyłącznie wtedy, gdy i o ile:

- ustalono, iż umowa między osobą trzecią a zleceniodawcą nie będzie wykonana, oraz

- niewykonanie umowy nie wynika z okoliczności, za które odpowiedzialność ponosi zleceniodawca.

2. Prowizja otrzymana już przez przedstawiciela handlowego podlega zwrotowi w przypadku, gdy prawo do niej już wygasło.

3. Nie są dozwolone umowy, które zawierają odstępstwa od przepisów ust. 1 ze szkodą dla przedstawiciela handlowego.

Artykuł 12

1. Zleceniodawca przedkłada swojemu przedstawicielowi handlowemu zestawienie należnych prowizji, nie później niż w ostatnim dniu miesiąca następującego po kwartale, w którym prowizje stały się wymagalne. Zestawienie określa składniki istotne dla obliczenia kwoty prowizji.

2. Przedstawiciel handlowy ma prawo żądać udostępnienia mu wszelkich informacji, w szczególności wyciągu z ksiąg rachunkowych, którymi dysponuje zleceniodawca oraz które są mu potrzebne w celu zweryfikowania kwoty należnej mu prowizji.

3. Nie są dozwolone umowy, które zawierają odstępstwa od przepisów ust. 1 i 2 ze szkodą dla przedstawiciela handlowego.

4. Niniejsza dyrektywa nie narusza przepisów Państw Członkowskich, według których przedstawiciel handlowy ma prawo wglądu do ksiąg rachunkowych zleceniodawcy.

ROZDZIAŁ IV

Zawarcie i rozwiązanie umowy agencyjnej

Artykuł 13

1. Każda ze stron ma prawo zażądać od drugiej strony podpisanego przez nią dokumentu, ustanawiającego warunki umowy agencyjnej, włącznie ze zmianami lub uzupełnieniami. Prawo to nie może być wyłączone.

2. Bez względu na ust. l Państwo Członkowskie może zastrzec pod rygorem nieważności dla umowy agencyjnej formę pisemną.

Artykuł 14

Umowę agencyjną zawartą na czas oznaczony, która po okresie jej obowiązywania jest nadal wykonywana przez obie strony, uznaje się za umowę zawartą na czas nieoznaczony.

Artykuł 15

1. Jeżeli umowa została zawarta na czas nieoznaczony, każda ze stron może ją rozwiązać za wypowiedzeniem.

2. Okres wypowiedzenia za pierwszy rok umowy wynosi jeden miesiąc, za rozpoczęty drugi rok umowy - dwa miesiące, za rozpoczęty trzeci oraz następne lata umowy - trzy miesiące. Strony nie mogą uzgodnić krótszych okresów wypowiedzenia.

3. Państwa Członkowskie mogą ustalić, że okres wypowiedzenia za czwarty rok umowy wynosi - cztery miesiące, za piąty rok umowy - pięć miesięcy, za szósty oraz następne lata umowy - sześć miesięcy. Mogą one ustalić, że strony nie mogą uzgodnić krótszych okresów.

4. Jeżeli strony uzgodnią dłuższe okresy niż ustanowione w ust. 2 i 3, to okres wypowiedzenia obowiązujący zleceniodawcę nie może być krótszy niż okres obowiązujący przedstawiciela handlowego.

5. O ile strony nie ustaliły inaczej, koniec okresu wypowiedzenia musi zbiegać się z końcem miesiąca kalendarzowego.

6. Przepis niniejszego artykułu stosuje się do umowy agencyjnej zawartej na czas oznaczony, zmienionej zgodnie z art. 14 w umowę agencyjną zawartą na czas nieoznaczony, z zastrzeżeniem, że przy obliczaniu trwania okresu wypowiedzenia uwzględnia się obowiązujący przedtem okres oznaczony w umowie.

Artykuł 16

Niniejsza dyrektywa nie narusza zastosowania ustawodawstw Państw Członkowskich, które przewidują natychmiastowe rozwiązanie umowy agencyjnej:

a) z powodu niespełnienia obowiązków w całości lub częściowo przez jedną ze stron;

b) w przypadku wystąpienia wyjątkowych okoliczności.

Artykuł 17

1. Państwa Członkowskie podejmą środki niezbędne w celu zapewnienia, że po rozwiązaniu umowy agencyjnej przedstawicielowi handlowemu przysługuje świadczenie wyrównawcze, zgodnie z ust. 2, lub odszkodowanie, zgodnie z ust. 3.

2. a) Przedstawiciel handlowy ma prawo do świadczenia wyrównawczego, gdy i o ile:

- pozyskał on dla zleceniodawcy nowych klientów lub znacznie zwiększył wielkość obrotów handlowych z istniejącymi klientami, a zleceniodawca z tytułu transakcji z tymi klientami czerpie nadal znaczne korzyści, oraz

- zapłata takiego świadczenia wyrównawczego przy uwzględnieniu wszystkich okoliczności, w szczególności prowizji utraconych z tytułu transakcji z tymi klientami, jest zgodna z zasadami słuszności. Państwa Członkowskie mogą przewidzieć, iż do takich okoliczności zalicza się również stosowanie lub niestosowanie klauzuli zakazu konkurencji w rozumieniu art. 20;

b) świadczenie wyrównawcze nie może przekraczać kwoty odpowiadającej rocznemu świadczeniu wyrównawczemu obliczonemu na podstawie przeciętnej kwoty rocznej wynagrodzeń otrzymanych przez przedstawiciela handlowego w ciągu ostatnich pięciu lat; jeżeli umowa została zawarta przed okresem krótszym niż pięć lat, świadczenie wyrównawcze ustala się na podstawie przeciętnej kwoty danego okresu;

c) przyznanie takiego świadczenia wyrównawczego nie uniemożliwia przedstawicielowi handlowemu dochodzenia odszkodowania.

3. Przedstawiciel handlowy ma prawo do odszkodowania za szkodę poniesioną w wyniku ustania jego stosunków ze zleceniodawcą.

Szkodę taką uznaje się w szczególności, gdy rozwiązanie umowy odbywa się w okolicznościach:

- utraty przez przedstawiciela handlowego prowizji przysługującej mu w przypadku właściwego wykonywania umowy agencyjnej, zapewniającej zleceniodawcy istotne korzyści z tytułu działalności przedstawiciela handlowego,

- oraz/lub braku amortyzacji kosztów i nakładów, poniesionych przez przedstawiciela handlowego przy wykonywaniu umowy agencyjnej za zgodą zleceniodawcy.

4. Uprawnienie do świadczenia wyrównawczego, zgodnie z ust. 2, lub do odszkodowania, zgodnie z ust. 3, powstaje także w przypadku, gdy umowa agencyjna wygasa wskutek śmierci przedstawiciela handlowego.

5. Przedstawiciel handlowy straci uprawnienie do świadczenia wyrównawczego, w przypadkach przewidzianych w ust. 2, lub do odszkodowania, w przypadkach przewidzianych w ust. 3, jeżeli w ciągu jednego roku po rozwiązaniu umowy nie zawiadomi on zleceniodawcy, że zamierza dochodzić swoich praw.

6. Komisja w ciągu ośmiu lat od daty notyfikacji niniejszej dyrektywy przedłoży Radzie sprawozdanie dotyczące stosowania tego artykułu oraz w miarę potrzeb propozycje zmian.

Artykuł 18

Świadczenie wyrównawcze lub odszkodowanie wskazane w art. 17 nie jest płacone:

a) gdy zleceniodawca rozwiązał umowę agencyjną z powodu uchybienia przypisywanego przedstawicielowi handlowemu, które na podstawie prawa krajowego uzasadnia natychmiastowe rozwiązanie umowy agencyjnej;

b) gdy przedstawiciel handlowy rozwiązał umowę agencyjną, chyba że rozwiązanie takie uzasadnione jest okolicznościami dotyczącymi zleceniodawcy lub też wiekiem, ułomnością bądź chorobą przedstawiciela handlowego, wskutek których nie można od niego wymagać kontynuacji działalności;

c) gdy za zgodą zleceniodawcy przedstawiciel handlowy przenosi swoje prawa i obowiązki wynikające z umowy agencyjnej na inną osobę.

Artykuł 19

Strony nie mogą odstępować od przepisów art. 17 i 18 ze szkodą dla przedstawiciela handlowego przed wygaśnięciem umowy agencyjnej.

Artykuł 20

1. Do celów niniejszej dyrektywy porozumienie, które przewiduje ograniczenie działalności zawodowej przedstawiciela handlowego po rozwiązaniu umowy agencyjnej, zwane jest dalej klauzulą zakazu konkurencji.

2. Klauzula zakazu konkurencji jest ważna jedynie wtedy, gdy i o ile:

a) została zawarta na piśmie oraz

b) dotyczy powierzonego przedstawicielowi handlowemu obszaru geograficznego lub grupy klientów oraz rodzajów towarów, które zgodnie z umową są przedmiotem jego działalności agencyjnej.

3. Klauzula zakazu konkurencji jest ważna najwyżej dwa lata po rozwiązaniu umowy agencyjnej.

4. Niniejszy artykuł nie ma wpływu na przepisy prawa krajowego, które nakładają dalsze ograniczenia w zakresie ważności lub stosowalności klauzul zakazu konkurencji lub umożliwiają sądom zmniejszenie zobowiązań stron wynikających ztakiego porozumienia.

ROZDZIAŁ V

Postanowienia ogólne i końcowe

Artykuł 21

Niniejsza dyrektywa nie wymaga od Państwa Członkowskiego, aby zapewniło wydanie przepisów w sprawie ujawniania informacji, jeżeli takie ujawnianie byłoby sprzeczne z porządkiem publicznym.

Artykuł 22

1. Państwa Członkowskie wprowadzą w życie przepisy niezbędne do wykonania niniejszej dyrektywy przed dniem l stycznia 1990 r. Powiadomią one o tym Komisję. Wspomniane przepisy stosuje się przynajmniej do umów zawartych po ich wejściu w życie. Mają one zastosowanie do umów obowiązujących najpóźniej do dnia l stycznia 1994 r.

2. Z chwilą notyfikacji niniejszej dyrektywy Państwa Członkowskie przekażą Komisji podstawowe przepisy ustawowe, wykonawcze i administracyjne, przyjęte w dziedzinie objętej tą dyrektywą.

3. Jednakże, w odniesieniu do Irlandii i Zjednoczonego Królestwa, termin dnia l stycznia 1990 r., wskazany w ust. l, zastępuje się terminem dnia l stycznia 1994 r.

W odniesieniu do Włoch, w przypadku zobowiązań wynikających z art. 17, termin dnia 1 stycznia 1990 r. zastępuje się terminem dnia l stycznia 1993 r.

Artykuł 23

Niniejsza dyrektywa skierowana jest do Państw Członkowskich.

Sporządzono w Brukseli, dnia 18 grudnia 1986 r.

W imieniu Rady

M. JOPLING

Przewodniczący

1 Dz.U. C 13 z 18.1.1977, str. 2; Dz.U. WE C 56 z 2.3.1979, str. 5.

2 Dz.U. C 239 z 9.10.1978, str. 17.

3 Dz.U. C 59 z 8.3.1978, str. 31.

4 Dz.U. 56 z 4.4.1964, str. 869/64.


Checoslovaquia

Official Journal L 382 , 31/12/1986 P. 0017 - 0021
Finnish special edition: Chapter 6 Volume 2 P. 0150
Swedish special edition: Chapter 6 Volume 2 P. 0150


SMĚRNICE RADY

ze dne 18. prosince 1986

o koordinaci právní úpravy členských států týkající se nezávislých obchodních zástupců

(86/653/EHS)

RADA EVROPSKÝCH SPOLEČENSTVÍ,

s ohledem na Smlouvu o založení Evropského hospodářského společenství, a zejména na čl. 57 odst. 2 a článek 100 této smlouvy,

s ohledem na návrh Komise1,

s ohledem na stanovisko Evropského parlamentu2,

s ohledem na stanovisko Hospodářského a sociálního výboru3,

vzhledem k tomu, že směrnice 64/224/EHS4 odstranila omezení svobody usazování a volného pohybu služeb pro zprostředkovatelské činnosti v obchodu, průmyslu a řemeslné výrobě;

vzhledem k tomu, že rozdíly vnitrostátních právních předpisů v oblasti obchodního zastoupení značně ovlivňují podmínky hospodářské soutěže a výkon tohoto povolání uvnitř Společenství a poškozují úroveň ochrany obchodních zástupců v jejich vztazích se zmocniteli a bezpečnost obchodů; že tyto rozdíly mimo jiné mohou značně omezovat uzavírání a plnění smluv o obchodním zastoupení mezi zmocnitelem a obchodním zástupcem usazenými v různých členských státech;

vzhledem k tomu, že obchod se zbožím mezi členskými státy má probíhat za podmínek obdobných podmínkám jednotného trhu, což vyžaduje sblížení právních řádů členských států v míře nezbytné pro řádné fungování společného trhu; že z tohoto ohledu ani sjednocené kolizní normy neodstraňují v oblasti obchodního zastoupení výše uvedené nevýhody a neumožňují tedy vyhnout se navrhované harmonizaci;

vzhledem k tomu, že z tohoto hlediska musí být právní vztahy mezi obchodním zástupcem a zmocnitelem řešeny přednostně;

vzhledem k tomu, že je vhodné se při harmonizaci vývoje právní úpravy členských států týkající se obchodních zástupců inspirovat zásadami článku 117 Smlouvy;

vzhledem k tomu, že některým členským státům, které musí vynaložit zvláštní úsilí, aby přizpůsobily své právní předpisy požadavkům této směrnice, zejména v otázce odškodnění po zániku smlouvy mezi zmocnitelem a obchodním zástupcem, musí být uděleny dodatečné přechodné lhůty,

PŘIJALA TUTO SMĚRNICI:

KAPITOLA I

Oblast působnosti

Článek 1

1. Opatření k harmonizaci stanovená touto směrnicí se použijí na právní a správní předpisy členských států, které upravují vztahy mezi obchodními zástupci a zmocniteli.

2. Pro účely této směrnice se obchodním zástupcem rozumí osoba, která je jako nezávislý zprostředkovatel trvale pověřena sjednávat prodej a nákup zboží pro jinou osobu (dále jen "zmocnitel") nebo sjednávat a uzavírat tyto obchody jménem a na účet zmocnitele.

3. Za obchodního zástupce se pro účely této směrnice nepovažuje zejména

- osoba, která je oprávněna jako orgán zavazovat společnost nebo sdružení,

- společník, který je právně zmocněn zavazovat ostatní společníky,

- nucený správce, likvidátor nebo správce konkursní podstaty.

Článek 2

1. Tato směrnice se nevztahuje na

- obchodní zástupce, kteří vykonávají svou činnost bezplatně,

- obchodní zástupce působící na obchodních burzách nebo komoditních burzách,

- subjekt známý jako "Crown Agents for Overseas Governments and Administrations", který byl zřízen ve Spojeném království zákonem z roku 1979 o "Crown Agents", nebo jeho pobočky.

2. Každý členský stát má právo stanovit, že se tato směrnice nevztahuje na osoby, které vykonávají činnosti obchodního zástupce považované podle práva tohoto členského státu za vedlejší.

KAPITOLA II

Práva a povinnosti

Článek 3

1. Při výkonu svých činností musí obchodní zástupce dbát zájmů zmocnitele a jednat zodpovědně a v dobré víře.

2. Obchodní zástupce je povinen zejména

a) vynaložit potřebné úsilí na sjednávání a popřípadě na uzavírání obchodů, kterými je pověřen;

b) sdělovat zmocniteli veškeré nezbytné informace, které má k dispozici;

c) jednat v souladu s rozumnými pokyny zmocnitele.

Článek 4

1. Ve vztazích s obchodním zástupcem musí zmocnitel jednat zodpovědně a v dobré víře.

2. Zmocnitel je zejména povinen

a) poskytnout obchodnímu zástupci nezbytnou dokumentaci vztahující se k dotyčnému zboží,

b) obstarat obchodnímu zástupci údaje nezbytné ke splnění smlouvy o obchodním zastoupení, zejména upozornit obchodního zástupce v rozumné lhůtě od okamžiku, kdy to může předpokládat, že objem obchodů bude znatelně nižší než objem, který mohl obchodní zástupce běžně očekávat.

3. Zmocnitel je dále povinen uvědomit obchodního zástupce v rozumné lhůtě o přijetí či odmítnutí nebo nesplnění některého obchodu, který mu obchodní zástupce zprostředkoval.

Článek 5

Od článků 3 a 4 se strany nemohou odchýlit.

KAPITOLA III

Odměna

Článek 6

1. Nedojde-li mezi stranami k dohodě v této věci a aniž je dotčeno použití kogentních ustanovení členských států o výši odměny, má obchodní zástupce nárok na odměnu odpovídající zvyklostem platným tam, kde vykonává svou činnost, stanovenou pro zboží tvořící předmět smlouvy o obchodním zastoupení. Neexistují-li takové zvyklosti, má obchodní zástupce nárok na přiměřenou odměnu, která bere v úvahu všechna hlediska týkající se obchodu.

2. Jakákoli část odměny, která se mění podle počtu nebo hodnoty obchodů, se pro účely této směrnice považují za provizi.

3. Články 7 až 12 se nepoužijí, pokud obchodní zástupce není částečně nebo zcela odměňován formou provize.

Článek 7

1. Obchodní zástupce má nárok na provizi z obchodů uzavřených během trvání smlouvy o obchodním zastoupení,

a) jestliže byl obchod uzavřen v důsledku jeho činnosti nebo

b) jestliže byl obchod uzavřen s třetí osobou, kterou obchodní zástupce dříve získal jako zákazníka pro obchody stejného druhu.

2. Obchodní zástupce má rovněž nárok na provizi z obchodů uzavřených během trvání smlouvy o obchodním zastoupení,

- jestliže je mu svěřena územní oblast nebo skupina určitých zákazníků, nebo

- jestliže získal výhradní právo pro územní oblast nebo skupinu určitých zákazníků,

a obchod byl uzavřen se zákazníkem patřícím do této oblasti nebo skupiny.

Členské státy jsou povinny zahrnout do své právní úpravy jednu z obou uvedených možností.

Článek 8

Obchodní zástupce má nárok na provizi z obchodů uzavřených po zániku smlouvy o obchodním zastoupení,

a) jestliže je obchod převážně výsledkem činnosti, kterou vykonal v rámci smlouvy o obchodním zastoupení, a jestliže je obchod uzavřen v přiměřené době po zániku smlouvy, nebo

b) jestliže v souladu s podmínkami uvedenými v článku 7 zmocnitel nebo obchodní zástupce obdržel od třetí osoby objednávku před zánikem smlouvy o obchodním zastoupení.

Článek 9

Obchodní zástupce nemá nárok na provizi uvedenou v článku 7, jestliže tato provize náleží v souladu s článkem 8 předchozímu obchodnímu zástupci, ledaže z okolností vyplývá, že je spravedlivé tuto provizi mezi dotyčné obchodní zástupce rozdělit.

Článek 10

1. Provize je splatná, jakmile nastane některá z těchto okolností:

a) zmocnitel splní obchod;

b) zmocnitel měl splnit obchod na základě dohody uzavřené s třetí osobou;

c) třetí osoba splní obchod.

2. Provize se nejpozději stává splatnou, jakmile třetí osoba splní svou část obchodu nebo by ji splnila, pokud by zmocnitel splnil svou část.

3. Provize je zaplacena nejpozději poslední den měsíce následujícího po čtvrtletí, ve kterém se stane splatnou.

4. Od odstavců 2 a 3 se nelze dohodou odchýlit v neprospěch obchodního zástupce.

Článek 11

1. Nárok na provizi může zaniknout, pouze pokud

- je zjištěno, že smlouva mezi třetí osobou a zmocnitelem nebude splněna, a

- ke splnění nedošlo z důvodů na straně zmocnitele.

2. Provize, kterou obchodní zástupce již získal, bude vrácena, pokud odpovídající nárok zanikl.

3. Od odstavce 1 se nelze dohodou odchýlit v neprospěch obchodního zástupce.

Článek 12

1. Zmocnitel předá obchodnímu zástupci výkaz o dlužné provizi nejpozději poslední den měsíce následujícího po čtvrtletí, ve kterém se stala splatnou. Tento výkaz obsahuje hlavní složky, na základě kterých byla provize vypočítána.

2. Obchodní zástupce je oprávněn požadovat, aby mu byly poskytnuty veškeré údaje, zejména výpis z účetních knih, které má zmocnitel k dispozici a které obchodní zástupce potřebuje k ověření výše provizí, které mu náleží.

3. Od odstavců 1 a 2 se nelze dohodou odchýlit v neprospěch obchodního zástupce.

4. Touto směrnicí nejsou dotčeny vnitrostátní právní předpisy členských států, které obchodnímu zástupci přiznávají právo na nahlédnutí do účetních knih zmocnitele.

KAPITOLA IV

Uzavření a zánik smlouvy o obchodním zastoupení

Článek 13

1. Každá strana je oprávněna získat na žádost od druhé strany podepsaný písemný doklad uvádějící obsah smlouvy o obchodním zastoupení včetně obsahu pozdějších dodatků. Tohoto práva se nelze vzdát.

2. Bez ohledu na odstavec 1 může členský stát stanovit, že smlouva o obchodním zastoupení je platná pouze v písemné formě.

Článek 14

U smlouvy na dobu určitou, kterou se obě strany řídí i po uplynutí stanovené doby, se má za to, že se změnila ve smlouvu o obchodním zastoupení na dobu neurčitou.

Článek 15

1. Je-li smlouva o obchodním zastoupení uzavřena na dobu neurčitou, může ji každá smluvní strana ukončit výpovědí.

2. Výpovědní lhůta činí v prvním roce trvání smlouvy jeden měsíc, v druhém roce trvání dva měsíce a ve třetím a následujících letech trvání tři měsíce. Strany si nemohou sjednat kratší výpovědní lhůty.

3. Členské státy mohou stanovit pro čtvrtý rok trvání smlouvy čtyřměsíční výpovědní lhůtu, pro pátý rok pětiměsíční a pro šestý a následující roky šestiměsíční výpovědní lhůtu. Mohou rovněž stanovit, že si strany nemohou sjednat kratší výpovědní lhůty.

4. Sjednají-li si strany delší výpovědní lhůty, než které stanoví odstavce 2 a 3, nesmí být výpovědní lhůta pro zmocnitele kratší než výpovědní lhůta pro obchodního zástupce.

5. Nedohodnou-li se strany jinak, musí se konec výpovědní lhůty shodovat s koncem kalendářního měsíce.

6. Tento článek se použije na smlouvu uzavřenou na dobu určitou, změněnou v souladu s článkem 14 na smlouvu na dobu neurčitou, s tím, že při výpočtu výpovědní lhůty se přihlíží k době určité, která předcházela.

Článek 16

Touto směrnicí není dotčeno použití právní úpravy členských států, jestliže tato úprava stanoví zánik smlouvy bez výpovědní lhůty

a) z důvodu, že jedna ze stran neplní částečně nebo zcela své povinnosti;

b) nastanou-li výjimečné okolnosti.

Článek 17

1. Členské státy přijmou opatření nezbytná, aby obchodní zástupce po zániku smlouvy získal odškodnění podle odstavce 2 nebo náhradu škody podle odstavce 3.

2. a) Obchodní zástupce má nárok na odškodnění, jestliže

- zmocniteli přivedl nové zákazníky nebo podstatně zvýšil objem obchodu se stávajícími zákazníky a zmocnitel má i nadále podstatné výhody z obchodu s těmito zákazníky, a

- zaplacení této odměny je spravedlivé s ohledem na všechny okolnosti, zejména na provize, o které obchodní zástupce přichází a které vyplývají z obchodu s těmito zákazníky. Členské státy mohou stanovit, že mezi tyto okolnosti náleží rovněž použití či vyloučení konkurenční doložky ve smyslu článku 20;

b) Výše odškodnění nesmí překročit částku rovnající se ročnímu odškodnění vypočítanému z průměrné roční odměny pobírané obchodním zástupcem během pěti posledních let, a pokud smlouva trvá dobu kratší než pět let, je odškodnění počítáno z průměru za dotčené období trvání smlouvy;

c) Poskytnutí odškodnění nezbavuje obchodního zástupce možnosti žalovat na náhradu škody.

3. Obchodní zástupce má právo na náhradu škody, která mu vznikne v důsledku zániku vztahů se zmocnitelem.

Tato škoda vzniká zejména, dojde-li k jejich zániku za okolností,

- které zbavují obchodního zástupce provizí, které by při řádném plnění smlouvy získal, a za okolností, které zmocniteli poskytují značné výhody spojené s činností obchodního zástupce, nebo

- které obchodnímu zástupci neumožní umořit náklady a výdaje, které vynaložil na splnění smlouvy na doporučení zmocnitele.

4. Nárok na odškodnění podle odstavce 2 nebo na náhradu škody podle odstavce 3 rovněž vzniká, jestliže k zániku smlouvy dojde v důsledku úmrtí obchodního zástupce.

5. Obchodní zástupce ztrácí nárok na odškodnění podle odstavce 2 nebo nárok na náhradu škody podle odstavce 3, jestliže zmocniteli neoznámí ve lhůtě jednoho roku od zániku smlouvy, že hodlá svůj nárok uplatnit.

6. Komise podá Radě do osmi let po oznámení této směrnice zprávu o provádění tohoto článku, a popřípadě jí předloží návrhy na změny.

Článek 18

Odškodnění nebo náhrada podle článku 17 se nevyplatí,

a) jestliže zmocnitel vypoví smlouvu z důvodu neplnění povinností ze strany obchodního zástupce, které by podle vnitrostátních právních předpisů opravňovalo k okamžitému zániku smlouvy;

b) jestliže smlouvu vypoví obchodní zástupce, ledaže důvodem této výpovědi jsou okolnosti na straně zmocnitele, vysoký věk, choroba nebo nemoc obchodního zástupce, a z těchto důvodů na něm nelze spravedlivě požadovat, aby nadále vykonával své činnosti;

c) jestliže obchodní zástupce po dohodě se zmocnitelem postoupí práva a povinnosti vyplývající ze smlouvy o obchodním zastoupení třetí osobě.

Článek 19

Strany se nemohou před zánikem smlouvy odchýlit od článků 17 a 18 v neprospěch obchodního zástupce.

Článek 20

1. Pro účely této směrnice se dohoda, která stanoví omezení odborné činnosti obchodního zástupce po zániku smlouvy, označuje za konkurenční doložku.

2. Konkurenční doložka platí pouze, jestliže

a) byla uzavřena v písemné formě a

b) týká se územní oblasti nebo skupiny zákazníků a územní oblasti svěřené obchodnímu zástupci a druhu zboží, které tvořilo předmět smlouvy.

3. Konkurenční doložka platí nejvýše po dobu dvou let po zániku smlouvy.

4. Tímto článkem nejsou dotčeny vnitrostátní právní předpisy, které ukládají další omezení platnosti nebo použití konkurenční doložky nebo které stanoví, že soudy mohou omezit povinnosti stran vyplývající z takové dohody.

KAPITOLA V

Obecná a závěrečná ustanovení

Článek 21

Z žádného ustanovení této směrnice nevyplývá povinnost členského státu zveřejnit údaje, jestliže by toto zveřejnění odporovalo veřejnému pořádku.

Článek 22

1. Členské státy uvedou v účinnost předpisy nezbytné pro dosažení souladu s touto směrnicí nejpozději do 1. ledna 1990. Uvědomí o nich Komisi. Tyto předpisy se budou vztahovat alespoň na smlouvy uzavřené po vstupu těchto předpisů v platnost. Nejpozději se použijí pro smlouvy platné k 1. lednu 1994.

2. Po oznámení této směrnice sdělí členské státy Komisi znění hlavních právních a správních předpisů přijatých v oblasti působnosti této směrnice.

3. Nicméně pokud se týká Irska a Spojeného království, nahrazuje se den 1. ledna 1990 uvedený v odstavci 1 dnem 1. ledna 1994.

Pokud se týká Itálie, nahrazuje se tento den pro povinnosti vyplývající z článku 17 dnem 1. ledna 1993.

Článek 23

Tato směrnice je určena členským státům.

V Bruselu dne 18. prosince 1986.

Za Radu

předseda

M. JOPLING

1 Úř. věst. C 13, 18.1.1977, s. 2 a Úř. věst. C 56, 2.3.1979, s. 5.

2 Úř. věst. C 239, 9.10.1978, s. 17.

3 Úř. věst. C 59, 8.3.1978, s. 31.

4 Úř. věst. 56, 4.4.1964, s. 869/64.


Holanda (neerlandés)

Richtlijn 86/653/EEG van de Raad van 18 december 1986 inzake de coördinatie van de wetgevingen van de Lid-Staten inzake zelfstandige handelsagenten

Publicatieblad Nr. L 382 van 31/12/1986 blz. 0017 - 0021
Bijzondere uitgave in het Fins: Hoofdstuk 6 Deel 2 blz. 0150
Bijzondere uitgave in het Zweeds: Hoofdstuk 6 Deel 2 blz. 0150


RICHTLIJN VAN DE RAAD van 18 december 1986 inzake de coördinatie van de wetgevingen van de Lid-Staten inzake zelfstandige handelsagenten (86/653/EEG)

DE RAAD VAN DE EUROPESE GEMEENSCHAPPEN,

Gelet op het Verdrag tot oprichting van de Europese Economische Gemeenschap, inzonderheid op artikel 57, lid 2, en artikel 100,

Gezien het voorstel van de Commissie (1),

(1) PB nr. C 13 van 18. 1. 1977, blz. 2 en PB nr. C 56 van 2. 3. 1979, blz. 5.

Gezien het advies van het Europese Parlement (2),

(2) PB nr. C 239 van 9. 10. 1978, blz. 17.

Gezien het advies van het Economisch en Sociaal Comité (3),

(3) PB nr. C 59 van 8. 3. 1978, blz. 31.

Overwegende dat de beperkingen van de vrijheid van vestiging en van het vrij verrichten van diensten voor de werkzaamheden van tussenpersonen in handel, industrie en ambacht bij Richtlijn 64/224/EEG (4) zijn opgeheven;

(4) PB nr. 56 van 4. 4. 1964, blz. 869/64.

Overwegende dat de verschillen tussen de nationale wetgevingen op het gebied van de handelsvertegenwoordiging binnen de Gemeenschap de concurrentieverhoudingen en de uitoefening van het beroep aanzienlijk beïnvloeden en de mate waarin de handelsagenten in hun betrekkingen met hun principalen worden beschermd, evenals de zekerheid in het handelsverkeer, aantasten; dat voorts deze verschillen de totstandkoming en de werking van handelsagentuurovereenkomsten tussen een principaal en een handelsagent die in verschillende Lid-Staten zijn gevestigd, ernstig kunnen belemmeren;

Overwegende dat het goederenverkeer tussen de Lid-Staten moet plaatsvinden onder soortgelijke omstandigheden als binnen een enkele markt, hetgeen de onderlinge aanpassing van de rechtsstelsels van de Lid-Staten vereist, voor zover zulks voor de goede werking van de gemeenschappelijke markt noodzakelijk is; dat in dit verband de verwijzingsregels van het internationaal privaatrecht, zelfs indien zij zijn geuenificeerd, de hierboven vermelde nadelen op het gebied van de handelsvertegenwoordiging niet opheffen, en dat daarom niet kan worden afgezien van de voorgestelde harmonisatie;

Overwegende ten dezen dat de rechtsbetrekkingen tussen de handelsagent en de principaal met voorgang moeten worden behandeld;

Overwegende dat bij een harmonisatie op de weg van de vooruitgang van de wetgevingen van de Lid-Staten tenaanzien van de handelsagenten dient te worden uitgegaan van de beginselen van artikel 117 van het Verdrag;

Overwegende dat een langere overgangsperiode moet worden toegekend aan bepaalde Lid-Staten die zich een bijzondere inspanning moeten getroosten om hun voorschriften, met name betreffende de vergoeding na beëindiging van de overeenkomst tussen de principaal en de handelsagent, aan te passen aan de eisen van deze richtlijn,

HEEFT DE VOLGENDE RICHTLIJN VASTGESTELD:

HOOFDSTUK I

Werkingssfeer

Artikel 1

1. De in deze richtlijn voorgeschreven harmonisatiemaatregelen zijn van toepassing op de wettelijke en bestuursrechtelijke bepalingen van de Lid-Staten inzake de betrekkingen tussen handelsagenten en hun principalen.

2. Handelsagent in de zin van deze richtlijn is hij die als zelfstandige tussenpersoon permanent is belast met het tot stand brengen van de verkoop of de aankoop van goederen voor een ander, hierna te noemen "principaal", of met het tot stand brengen en afsluiten van de verkoop of aankoop van goederen voor rekening en in naam van de principaal.

3. In de zin van deze richtlijn is een handelsagent in het bijzonder niet:

- een bestuurder van vennootschap of maatschap die de bevoegdheid heeft als orgaan van de vennootschap of maatschap namens deze op te treden;

- een vennoot die handelt namens zijn medevennoten;

- een bewindvoerder, een vereffenaar of een curator.

Artikel 2

1. Deze richtlijn is niet van toepassing:

- op handelsagenten wier werkzaamheden niet worden beloond;

- op handelsagenten voor zover zij werkzaam zijn op handelsbeurzen of op grondstoffenmarkten;

- op de instelling welke als "Crown Agents for Overseas Governments and Administrations" bekend staat, zoals die in het Verenigd Koninkrijk uit hoofde van de wet van 1979 op de "Crown Agents" is opgericht, of op dochterinstellingen hiervan.

2. Elke Lid-Staat kan bepalen dat de richtlijn niet van toepassing is op personen die de werkzaamheden van handelsagent als een nevenberoep uitoefenen volgens de wetgeving van deze Lid-Staat.

HOOFDSTUK II

Rechten en verplichtingen

Artikel 3

1. De handelsagent dient in de uitoefening van zijn bezigheden te waken over de belangen van de principaal en loyaal en te goeder trouw te handelen.

2. In het bijzonder moet de handelsagent:

a) zich naar behoren wijden aan de onderhandelingen over en, in voorkomend geval, aan het sluiten van de transacties waarmede hij wordt belast;

b) aan de principaal alle nodige inlichtingen verschaffen, waarover hij beschikt;

c) de redelijke instructies opvolgen die de principaal hem geeft.

Artikel 4

1. In zijn betrekkingen met de handelsagent moet de principaal zich loyaal en te goeder trouw gedragen.

2. In het bijzonder dient de principaal:

a) aan de handelsagent de nodige documentatie ter beschikking te stellen die betrekking heeft op de betrokken goederen;

b) aan de handelsagent alle inlichtingen te verschaffen die nodig zijn voor de uitvoering van de agentuurovereenkomst, in het bijzonder de handelsagent binnen een redelijke termijn te waarschuwen wanneer hij voorziet dat het aantal handelstransacties aanzienlijk geringer zal zijn dan die welke de handelsagent normaliter had kunnen verwachten.

3. De principaal dient de handelsagent voorts binnen een redelijke termijn op de hoogte te stellen van zijn aanvaarding, weigering of niet-uitvoering van een handelstransactie die de handelsagent heeft aangebracht.

Artikel 5

De partijen mogen niet afwijken van het bepaalde in de artikelen 3 en 4.

HOOFDSTUK III

Beloning

Artikel 6

1. Bij gebreke van een overeenkomst ter zake tussen de partijen en onverminderd de toepassing van de dwingende bepalingen van de Lid-Staten inzake beloningen, heeft de handelsagent recht op een beloning overeenkomstig de in de plaats waar hij zijn werkzaamheden verricht geldende gebruiken bij de vertegenwordiging van de goederen waarop de agentuurovereenkommst betrekking heeft, bij het ontbreken van dergelijke gebruiken heeft de handelsagent recht op een redelijke beloning waarbij rekening wordt gehouden met alle op de transactie betrekking hebbende elementen.

2. Alle elementen van de beloning die variëren naar gelang van het aantal zaken of de waarde daarvan, worden geacht een provisie te zijn in de zin van deze richtlijn.

3. De artikelen 7 tot en met 12 zijn niet van toepassing, voor zover de handelsagent niet geheel of gedeeltelijk op provisiebasis wordt beloond.

Artikel 7

1. Voor een tijdens de duur van de agentuurovereenkomst gesloten handelstransactie heeft de handelsagent recht op de provisie:

a) indien de transactie is gesloten dank zij zijn optreden, of

b) indien de transactie is gesloten met een derde die in een eerder stadium door hem als klant was aangebracht voor een dergelijke transactie.

2. Voor een tijdens de duur van de agentuurovereenkomst gesloten transactie heeft de handelsagent eveneens recht op de provisie

- indien hem een bepaald geografisch gebied of een bepaalde groep personen is toegewezen,

- of indien hij ten aanzien van een bepaald geografisch gebied of een bepaalde groep personen het alleenrecht heeft,

en de transactie werd gesloten meet een klant uit dat gebied of uit die groep.

De Lid-Staten moeten één van de beide hierboven genoemde mogelijkheden in hun wetgeving opnemen.

Artikel 8

Voor een handelstransactie die na het einde van de agentuurovereeenkomst wordt gesloten, heeft de handelsagent recht op de provisie:

a) indien de transactie hoofdzakelijk aan de door hem tijdens de duur van de agentuurovereenkomst aan de dag gelegde activiteit is te danken en is gesloten binnen een redelijke termijn te rekenen vanaf het einde van deze overeenkomst, of

b) indien, overeenkomstig de voorwaarden bedoeld in artikel 7, de bestelling van de derde door de principaal of door de handelsagent is ontvangen vóór het einde van de agentuurovereenkomst.

Artikel 9

De handelsagent heeft geen recht op de provisie bedoeld in artikel 7 indien deze krachtens artikel 8 verschuldigd is aan de vorige handelsagent, tenzij uit de omstandigheden voortvloeit dat het billijk is de provisie tussen de handelsagenten te verdelen.

Artikel 10

1. De provisie is verschuldigd zodra en voor zover een van de volgende omstandigheden zich voordoet:

a) de principaal heeft de transactie uitgevoerd,

b) de principaal had de transactie krachtens de overeenkomst met de derde moeten uitvoeren,

c) de derde heeft de transactie uitgevoerd.

2. De provisie is uiterlijk verschuldigd wanneer de derde zijn deel van de transactie heeft uitgevoerd, of dit zou hebben moeten doen, indien de principaal zijn deel van de transactie had uitgevoerd.

3. De provisie wordt uiterlijk op de laatste dag van de maand volgende op het kwartaal waarin zij verschuldigd is geworden, betaald.

4. Van de leden 2 en 3 mag niet bij overeenkomst worden afgeweken ten nadele van de handelsagent.

Artikel 11

1. Het recht op provisie kan slechts vervallen indien en voor zover:

- vaststaat dat de overeenkomst tussen de derde en de principaal niet zal worden uitgevoerd en

- de niet-uitvoering niet terug te voeren is op omstandigheden die aan de principaal de wijten zijn.

2. Provisie die de handelsagent reeds heeft ontvangen, wordt terugbetaald als het desbetreffende recht is vervallen.

3. Van lid 1 mag niet bij overeenkomst worden afgeweken ten nadele van de handelsagent.

Artikel 12

1. De principaal verstrekt de handelsagent een opgave van de verschuldigde provisies en wel uiterlijk op de laatste dag van de maand volgende op het kwartaal waarin de provisie verschuldigd is geworden. Deze opgave omvat alle van belang zijnde gegevens op grond waarvan de provisiebedragen zijn berekend.

2. De handelsagent heeft het recht te verlangen dat hem alle gegevens worden verstrekt waarover de principaal beschikt, in het bijzonder uittreksels uit de boekhouding, indien de agent deze nodig heeft om na te gaan hoeveel provisie hem verschuldigd is.

3. Van de leden 1 en 2 mag niet bij overeenkomst worden afgeweken ten nadele van de handelsagent.

4. Deze richtlijn is niet van invloed op de nationale voorschriften van de Lid-Staten die de handelsagent het recht van inzage in de boekhouding van de principaal toekennen.

HOOFDSTUK IV

Sluiting en beëindiging van de agentuurovereenkomst

Artikel 13

1. Op verzoek kan ieder der partijen een ondertekend geschrift van de andere partij verkrijgen dat de inhoud van de overeenkomst met inbegrip van die van de latere wijzigingen bevat. Van dit recht kan geen afstand worden gedaan.

2. Lid 1 verhindert een Lid-Staat niet te bepalen dat een agentuurovereenkomst slechts geldt, als zij op schrift is gesteld.

Artikel 14

Een overeenkomst die voor bepaalde tijd is aangegaan en die na afloop van de termijn door beide partijen wordt voortgezet, wordt geacht in een overeenkomst voor onbepaalde tijd te zijn omgezet.

Artikel 15

1. Indien de overeenkomst voor onbepaalde tijd is aangegaan, kan elke partij haar met inachtneming van een opzeggingstermijn beëindigen.

2. De opzeggingstermijn bedraagt een maand gedurende het eerste jaar van de overeenkomst, twee maanden indien het tweede jaar is ingegaan, drie maanden indien het derde jaar is ingegaan en gedurende de navolgende jaren. De partijen mogen geen kortere termijnen overeenkomen.

3. De Lid-Staten kunnen een opzeggingstermijn van vier maanden voorschrijven voor het vierde jaar van de overeenkomst, één van vijfde jaar en één van zes maanden voor het zesde jaar en de navolgende jaren. Zij mogen bepalen dat de partijen geen kortere termijnen mogen overeenkomen.

4. Indien de partijen langere dan de in de leden 2 en 3 bedoelde termijnen overeenkomen, dan mag de door de principaal in acht te nemen termijn niet korter zijn dan de door de handelsagent in acht te nemen termijn.

5. Behoudens andersluidende afspraken tussen de partijen moet het einde van de opzeggingstermijn samenvallen met het einde van een kalendermaand.

6. Dit artikel is van toepassing wanneer een overeenkomst voor bepaalde tijd ingevolge artikel 14 wordt omgezet in een overeenkomst voor onbepaalde tijd, met dien verstande dat bij de berekening van de opzeggingstermijn de tijd voorafgaande aan de omzetting wordt meegerekend.

Artikel 16

Deze richtlijn kan niet van invloed zijn op de toepassing van het recht van de Lid-Staten wanneer daarin is bepaald dat de overeenkomst zonder opzeggingstermijn kan worden beëindigd:

a) indien een van de partijen geheel of gedeeltelijk in gebreke is in de nakoming van haar verplichtingen;

b) in geval van uitzonderlijke omstandigheden.

Artikel 17

1. De Lid-Staten nemen de nodige maatregelen om te bewerkstelligen dat de handelsagent, na de beëindiging van de overeenkomst, vergoeding volgens lid 2 herstel van het nadeel volgens lid 3 krijgt.

2. a) De handelsagent heeft recht op een vergoeding indien en voor zover:

- hij de principaal nieuwe klanten heeft aangebracht of de transacties met de bestaande klanten aanzienlijk heeft uitgebreid en de transacties met deze klanten de principaal nog aanzienlijke voordelen opleveren, en

- de betaling van deze vergoeding billijk is, gelet op alle omstandigheden, in het bijzonder op de uit de transacties met deze klanten voortvloeiende provisie, die voor de handelsagent verloren gaat. De Lid-Staten kunnen bepalen dat genoemde omstandigheden ook het al dan niet toepassen van het concurrentiebeding in de zin van artikel 20 kunnen omvatten.

b) Het bedrag van de vergoeding mag niet meer bedragen dan een cijfer dat overeenkomt met een jaarlijkse vergoeding berekend op basis van het jaarlijkse gemiddelde van de beloning die de handelsagent de laatste vijf jaar heeft ontvangen of, indien de overeenkomst minder dan vijf jaar heeft geduurd, berekend over het gemiddelde van die periode.

c) De toekenning van deze vergoeding laat het recht van de handelsagent om schadevergoeding te vorderen onverlet.

3. De handelsagent heeft recht op herstel van het nadeel dat hem als gevolg van de beëindiging van zijn betrekkingen met de principaal wordt berokkend.

Dit nadeel vloeit in het bijzonder voort uit de beëindiging van de overeenkomst onder omstandigheden waarbij:

- de handelsagent niet de provisies krijgt die hij bij normale uitvoering van de overeenkomst zou hebben ontvangen, waardoor de principaal een aanzienlijk voordeel geniet van de activiteiten van de handelsagent;

- en/of de handelsagent niet de kosten en uitgaven kan dekken die hij op advies van de principaal ten behoeve van de uitvoering van de overeenkomst op zich heeft genomen.

4. Het in lid 2 bedoelde recht op vergoeding of het in lid 3 bedoelde recht op herstel van het nadeel ontstaat eveneens wanneer door het overlijden van de handelsagent de overeenkomst wordt beëindigd.

5. De handelsagent verliest het recht op vergoeding in de in lid 2 bedoelde gevallen of op herstel van het nadeel in de in lid 3 bedoelde gevallen, indien hij de principaal niet binnen een jaar na de beëindiging van de overeenkomst ervan in kennis heeft gesteld dat hij voornemens is zijn rechten geldend te maken.

6. Binnen acht jaar na kennisgeving van deze richtlijn legt de Commissie aan de Raad een verslag voor over de uitvoering van dit artikel en legt, in voorkomend geval, wijzigingsvoorstellen voor.

Artikel 18

De vergoeding of het herstel op grond van artikel 17, is niet verschuldigd:

a) indien de principaal de overeenkomst heeft beëindigd vanwege een aan de handelsagent te wijten omstandigheid die krachtens het nationale recht aanleiding is tot beëindiging van de overeenkomst zonder opzeggingstermijn;

b) indien de handelsagent de overeenkomst beëindigd heeft, tenzij deze beëindiging wordt gerechtvaardigd door omstandigheden die de principaal kunnen worden toegerekend of wordt gerechtvaardigd door leeftijd, invaliditeit of ziekte van de handelsagent op grond waarvan redelijkerwijs niet meer van hem kan worden gevergd dat hij zijn werkzaamheden voortzet;

c) indien de handelsagent, overeenkomstig een afspraak met de principaal, zijn rechten en verplichtingen uit hoofde van de agentuurovereenkomst aan een derde overdraagt.

Artikel 19

Voordat de overeenkomst is beëindigd, mogen de partijen niet ten nadele van de handelsagent van de bepalingen van de artikelen 17 en 18 afwijken.

Artikel 20

1. In deze richtlijn wordt een beding waarin wordt bepaald dat de handelsagent na het einde van de overeenkomst in zijn beroepswerkzaamheden wordt beperkt, aangeduid als concurrentiebeding.

2. Een concurrentiebeding is alleen geldig indien en voor zover het:

a) schriftelijk is aangegaan, en

b) betrekking heeft op het geografische gebied of de groep klanten en het geografische gebied die aan de handelsagent waren toevertrouwd alsmede op het soort goederen waarvan hij krachtens de bepalingen van de overeenkomst de vertegenwoordiging had.

3. Het concurrentiebeding is slechts geldig voor een tijdvak van ten hoogste twee jaar na het einde van de overeenkomst.

4. Dit artikel laat de bepalingen van nationaal recht onverlet die de geldigheid of toepasselijkheid van concurrentiebedingen verder beperken of die voorschrijven dat de rechter de verplichtingen die voor de partijen uit een dergelijk beding voortvloeien, kan matigen.

HOOFDSTUK V

Algemene en slotbepalingen

Artikel 21

Geen enkele bepaling van deze richtlijn kan de Lid-Staten ertoe verplichten het vrijgeven van gegevens voor te schrijven indien zulks in strijd is met de openbare orde.

Artikel 22

1. De Lid-Staten doen de nodige bepalingen in werking treden om vóór 1 januari 1990 aan deze richtlijn te voldoen. Zij stellen de Commissie daarvan onverwijld in kennis. Deze bepalingen zijn vanaf hun inwerkingtreding ten minste van toepassing op de nadien gesloten overeenkomsten.

Zij worden uiterlijk op 1 januari 1994 van toepassing op de lopende overeenkomsten.

2. Vanaf de datum van kennisgeving van de richtlijn delen de Lid-Staten aan de Commissie de voornaamste wettelijke en bestuursrechtelijke bepalingen van nationaal recht mede die zij op het door de richtlijn bestreken gebied vaststellen.

3. Voor Ierland en het Verenigd Koninkrijk wordt de in lid 1 bedoelde datum 1 januari 1990 echter vervangen door de datum 1 januari 1994.

Voor Italië wordt die datum vervangen door 1 januari 1993 voor wat de uit artikel 17 voortvloeiende verplichtingen betreft.

Artikel 23

Deze richtlijn is gericht tot de Lid-Staten.

Gedaan te Brussel, 18 december 1986.

Voor de Raad

De Voorzitter

M. JOPLING

Suecia (sueco)

Rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter

Europeiska gemenskapernas officiella tidning nr L 382 , 31/12/1986 s. 0017 - 0021
Finsk specialutgåva Område 6 Volym 2 s. 0150
Svensk specialutgåva Område 6 Volym 2 s. 0150


RÅDETS DIREKTIV av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter (86/653/EEG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 57.2 och artikel 100 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag (1),

med beaktande av Europaparlamentets yttrande (2),

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (3), och

med beaktande av följande:

Restriktionerna för etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster som agenter inom handel, industri och hantverk upphävdes genom direktiv 64/224/EEG (4).

Skillnaderna inom gemenskapen mellan de nationella lagarna om handelsrepresentation påverkar i hög grad konkurrensvillkoren för och utövandet av denna näringsverksamhet samt försämrar både det befintliga skyddet för handelsagenter gentemot deras huvudmän och skyddet för affärsuppgörelser. Dessutom är dessa skillnader av sådant slag att de försvårar möjligheterna att ingå och genomföra avtal om handelsrepresentation mellan huvudman och handelsagent i olika medlemsstater.

Varuhandeln mellan medlemsstaterna bör ske på villkor liknande dem som gäller inom ett enskilt medlemsland, vilket nödvändiggör ett inbördes närmande mellan medlemsstaternas rättssystem i den utsträckning som krävs för en väl fungerande gemensam marknad. I detta hänseende undanröjs inte de ovannämnda skillnaderna genom föreskrifterna om lagvalsklausuler, även om de skulle göras likformiga, och därför är den föreslagna harmoniseringen nödvändig, trots att dessa föreskrifter finns.

I detta hänseende skall rättsförhållandet mellan handelsagent och huvudman ges företräde.

När medlemsstaternas lagar rörande handelsagenter harmoniseras, skall principerna i artikel 117 i fördraget vara utgångspunkt och redan genomförda förbättringar bibehållas.

Ytterligare övergångsperioder bör medges för vissa medlemsstater, som måste göra särskilda insatser för att anpassa sina föreskrifter särskilt vad gäller avgångsvederlag vid hävande av avtal mellan huvudman och handelsagent.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

Räckvidd

Artikel 1

1. De harmoniseringsåtgärder som fastställs i detta direktiv skall tillämpas på medlemsstaternas lagar och andra författningar om förhållandet mellan handelsagenter och deras huvudmän.

2. Med handelsagent avses i detta direktiv en självständig agent med varaktig behörighet att förhandla om försäljning eller köp av varor för en annan persons räkning, här nedan kallad huvudman, eller att förhandla om och slutföra sådana affärsuppgörelser i huvudmannens namn och för dennes räkning.

3. Följande personer är inte handelsagenter i detta direktivs bemärkelse:

- En person som i sin egenskap av funktionär är behörig att ingå bindande åtaganden för ett bolag eller en sammanslutning.

- En kompanjon som enligt lag är behörig att ingå för sina kompanjoner bindande åtaganden.

- En mottagare, mottagare och förvaltare, likvidator eller konkursförvaltare.

Artikel 2

1. Detta direktiv skall inte tillämpas på

- oavlönade handelsagenter,

- handelsagenter som är verksamma på varubörser eller på varumarknaden, eller

- det organ som är känt under benämningen Crown Agents for Overseas Governments and Administrations och som bildades i Storbritannien i enlighet med 1979 års lag om "crown agents" eller dess dotterbolag.

2. Varje medlemsstat skall ha rätt att föreskriva att detta direktiv inte skall tillämpas på personer vars verksamhet som handelsagenter betraktas som bisyssla enligt respektive medlemsstat lagstiftning.

KAPITEL II

Rättigheter och skyldigheter

Artikel 3

1. Handelsagenten skall i sin verksamhet tillvarata huvudmannens intressen och handla plikttroget och redligt.

2. Handelsagenten skall i synnerhet

a) på lämpligt sätt sträva efter att förhandla om och, där så är lämpligt, träffa de affärsuppgörelser som han har till uppgift att sköta,

b) till huvudmannen vidarebefordra alla de nödvändiga upplysningar som han har tillgång till,

c) följa rimliga instruktioner från huvudmannen.

Artikel 4

1. Huvudmannen skall handla plikttroget och redligt gentemot sin handelsagent.

2. Huvudmannen skall i synnerhet

a) förse handelsagenten med nödvändig dokumentation om de varor det gäller,

b) skaffa handelsagenten den information som han behöver för att genomföra agenturavtalet och särskilt inom skälig tid anmäla till handelsagenten, om han kan förutse att volymen av affärsuppgörelserna kommer att bli avsevärt lägre än den som handelsagenten normalt kunde ha förväntat sig.

3. Huvudmannen skall dessutom inom skälig tid meddela handelsagenten, om han godkänner eller avvisar en affärsuppgörelse som denne förmedlat eller att en sådan uppgörelse inte genomförts.

Artikel 5

Parterna får inte avtala om avvikelse från bestämmelserna i artikel 3 och 4.

KAPITEL III

Ersättning

Artikel 6

1. Om parterna inte har slutit något avtal om ersättning skall handelsagenten ha rätt till den ersättning som normalt utgår på den plats där verksamheten utövas för det slag av varor som agenturavtalet avser, förutsatt att ersättningen inte understiger den nivå som fastställts i medlemsstatens föreskrifter. Om någon sådan sedvänja inte föreligger har handelsagenten rätt till skälig ersättning med avseende på samtliga omständigheter kring affärsuppgörelsen.

2. Varje del av ersättningen som varierar med affärsuppgörelsernas antal eller värde skall anses utgöra provision vid tillämpningen av detta direktiv.

3. Artikel 7-12 skall tillämpas endast om handelsagenten helt eller delvis uppbär ersättning i form av provision.

Artikel 7

1. Handelsagenten skall ha rätt till provision på avtal som ingås under avtalstiden

a) i de fall då dessa träffats som ett resultat av hans medverkan, eller

b) i de fall då dessa ingås med tredje man, som han tidigare skaffat som kund för samma slags uppgörelser.

2. Handelsagenten skall även ha rätt till provision på avtal som ingås under avtalstiden

- antingen i de fall då han anförtrotts ett visst bestämt geografiskt område eller en viss bestämd kundkrets,

- eller i de fall då han har ensamrätt till ett visst bestämt geografiskt område eller en viss bestämd kundkrets,

och i de fall då affärsuppgörelsen har träffats med en kund som tillhör detta område eller denna grupp.

Medlemsstaterna skall i sin lagstiftning ta in endera av de möjligheter som anges i de båda strecksatserna ovan.

Artikel 8

Handelsagenten skall ha rätt till provision på avtal som ingås efter det att agenturavtalet upphört att gälla

a) om affärsuppgörelsen huvudsakligen kan anses bero på handelsagentens insatser under avtalstiden och om avtal ingås inom skälig tid efter det att agenturavtalet upphört att gälla, eller

b) om huvudmannen eller handelsagenten under de omständigheter som beskrivs i artikel 7 mottagit en order från tredje man innan agenturavtalet upphörde att gälla.

Artikel 9

Handelsagenten skall inte ha rätt till den provision som avses i artikel 7 om denna enligt artikel 8 skall betalas ut till den föregående handelsagenten, såvida det inte på grund av omständigheterna är rimligt att den delas mellan handelsagenterna.

Artikel 10

1. Rätten till provision uppkommer så snart som och i den mån som följande omständigheter föreligger:

a) huvudmannen har fullföljt avtalet, eller

b) huvudmannen borde enligt sin överenskommelse med tredje man ha fullföljt avtalet, eller

c) tredje man har fullföljt avtalet.

2. Provisionen skall betalas ut senast vid den tidpunkt då tredje man har fullgjort eller borde ha fullgjort sin del av avtalet om huvudmannen hade fullgjort sin del av avtalet så som han borde.

3. Provisionen skall betalas ut senast den sista dagen i månaden efter det kvartal då den förfallit till betalning.

4. Överenskommelser i syfte att avtala om avvikelse från punkt 2 och 3 till men för handelsagenten får inte träffas.

Artikel 11

1. Rätten till provision kan bortfalla, endast om och i den mån som

- det har påvisats, att avtalet mellan tredje man och huvudmannen inte kommer att fullföljas, och

- denna omständighet beror på orsaker som huvudmannen inte kan klandras för.

2. De provisioner som handelsagenten redan har mottagit skall återbetalas, om rätten till dem har upphört.

3. Överenskommelser i syfte att avtala om avvikelse från punkt 1 till men för handelsagenten får inte träffas.

Artikel 12

1. Senast den sista dagen i månaden efter det kvartal, då provisionen förfallit till betalning, skall huvudmannen ge handelsagenten en översikt över de provisionsbelopp som förfallit till betalning. Denna översikt skall innehålla allt underlag för beräkningen av provisionsbeloppen.

2. Handelsagenten skall ha rätt att kräva att få alla de upplysningar, i synnerhet utdrag ur böckerna, som huvudmannen har tillgång till och som han behöver för att kontrollera storleken av den provision som han är berättigad till.

3. Överenskommelser i syfte att avtala om avvikelse från punkt 1 och 2 till men för handelsagenten får inte träffas.

4. Detta direktiv får inte påverka de nationella föreskrifterna i de medlemsstater som erkänner handelsagentens rätt till insyn i huvudmannens böcker.

KAPITEL IV

Ingående och uppsägning av agenturavtal

Artikel 13

1. Vardera parten skall ha rätt att på den andra partens begäran erhålla en undertecknad skriftlig handling med uppgift om villkoren i agenturavtalet inklusive senare överenskomna villkor. Avsägelse av denna rätt skall inte tillåtas.

2. Utan hinder av punkt 1 får en medlemsstat föreskriva att ett agenturavtal är giltigt endast om det upprättats i skriftlig form.

Artikel 14

Ett agenturavtal på viss tid som båda parter fortsätter att tillämpa efter det att avtalstiden utlöpt skall anses ha ändrats till ett agenturavtal på obestämd tid.

Artikel 15

1. I de fall då ett agenturavtal ingåtts på obestämd tid, kan var och en av parterna häva det genom uppsägning.

2. Uppsägningstiden skall vara en månad under det första avtalsåret, två månader under det andra påbörjade avtalsåret och tre månader under det tredje påbörjade avtalsåret och därpå följande år. Parterna får inte enas om kortare uppsägningstider.

3. Medlemsstaterna kan fastställa en uppsägningstid på fyra månader under det fjärde avtalsåret, fem månader under det femte avtalsåret och sex månader under det sjätte avtalsåret och därpå följande år. De kan besluta att parterna inte får enas om kortare uppsägningstider.

4. Om parterna enas om längre uppsägningstider än de som anges i punkt 2 och 3, får den uppsägningstid som huvudmannen skall iaktta inte vara kortare än den uppsägningstid som handelsagenten skall iaktta.

5. Såvida inte annat överenskommits mellan parterna, skall uppsägningstidens utgång sammanfalla med utgången av en kalendermånad.

6. Bestämmelserna i denna artikel skall tillämpas på ett agenturavtal på viss tid som ändrats i enlighet med artikel 14 till ett agenturavtal på obestämd tid på det sättet att den tidigare fastställda tiden skall beaktas vid beräkningen av uppsägningstiden.

Artikel 16

Ingenting i detta direktiv skall påverka tillämpningen av medlemsstaternas rättsregler i de fall då det i dessa föreskrivs att agenturavtalet omedelbart skall hävas

a) på grund av att en av parterna helt eller delvis underlåtit att fullgöra sina åtaganden,

b) på grund av extraordinära omständigheter.

Artikel 17

1. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att handelsagenten efter det att agenturavtalet upphört att gälla får ersättning i överensstämmelse med punkt 2 eller får skadestånd i överensstämmelse med punkt 3.

2. a) Handelsagenten skall ha rätt till gottgörelse, om och i den mån som

- han har skaffat huvudmannen nya kunder eller i betydande omfattning har ökat affärsvolymen med befintliga kunder och affärerna med dessa kunder fortsätter att ge huvudmannen ansenliga fördelar, och

- betalningen av denna gottgörelse är rimlig med hänsyn till samtliga omständigheter och då särskilt handelsagentens förlust av provision på affärer med dessa kunder. Medlemsstaterna kan föreskriva, att dessa omständigheter även skall innefatta tillämpningen av en konkurrensklausul i den bemärkelse som avses i artikel 20.

b) Gottgörelsens storlek får inte överskrida ett belopp motsvarande en årlig ersättning beräknad med utgångspunkt från handelsagentens genomsnittliga årsersättning under de senaste fem åren. Om avtalet ingåtts inom de senaste fem åren, beräknas gottgörelsen med utgångspunkt från genomsnittsersättningen under perioden i fråga.

c) Beviljandet av sådan gottgörelse skall inte hindra handelsagenten från att kräva skadestånd.

3. Handelsagenten skall ha rätt till ersättning för den skada han tillfogas som en följd av att hans affärsförbindelser med huvudmannen upphört.

Sådan skada skall anses ha uppstått i synnerhet när affärsförbindelserna upphör

- under omständigheter som berövar handelsagenten den provision som han skulle ha uppburit enligt agenturavtalet samtidigt som huvudmannen dragit stora fördelar av handelsagentens insatser, och/eller

- under omständigheter som inte tillåtit handelsagenten att avskriva de kostnader och utgifter som han åsamkats vid fullgörandet av agenturavtalet på huvudmannens inrådan.

4. Rätt till ersättning enligt punkt 2 eller till skadestånd enligt punkt 3 föreligger även när agenturavtalet upphör att gälla till följd av handelsagentens frånfälle.

5. Handelsagenten skall förlora rätten till ersättning enligt punkt 2 eller till skadestånd enligt punkt 3 om han inte till huvudmannen inom ett år efter det att avtalet upphört att gälla har anmält sin avsikt att hävda sina rättigheter.

6. Inom åtta år efter det att detta direktiv har anmälts skall kommissionen förelägga rådet en redogörelse för tillämpningen av denna artikel och, om så krävs, förelägga rådet ändringsförslag.

Artikel 18

Den gottgörelse eller det skadestånd som avses i artikel l7 skall inte betalas ut

a) i de fall då huvudmannen sagt upp agenturavtalet på grund av försummelse som kan anses bero på handelsagenten och som enligt nationell lagstiftning skulle motivera en omedelbar hävning av agenturavtalet,

b) i de fall då handelsagenten har sagt upp agenturavtalet, med mindre än att denna uppsägning är berättigad till följd av omständigheter som beror på huvudmannen eller på grund av ålder, svaghet eller sjukdom hos handelsresanden, dvs. att det inte rimligtvis kan krävas av honom att han fortsätter sin verksamhet,

c) i de fall då handelsagenten med huvudmannens samtycke överlåter sina rättigheter och skyldigheter enligt agenturavtalet på annan person.

Artikel 19

Parterna får inte avtala om avvikelse från bestämmelserna i artikel 17 och 18 till men för handelsagenten före agenturavtalstidens utgång.

Artikel 20

1. I detta direktiv avses med konkurrensklausul i det följande varje överenskommelse som begränsar handelsagentens affärsverksamhet efter agenturavtalstidens utgång.

2. En konkurrrensklausul skall gälla endast om och i den mån som

a) den upprättats i skriftlig form, och

b) den hänför sig till det geografiska område eller den kundkrets och det geografiska område som handelsagenten tilldelats samt de varuslag som enligt avtalet omfattas av agenturen.

3. Konkurrensklausulen skall gälla högst två år efter agenturavtalstidens utgång.

4. Denna artikel skall inte påverka de bestämmelser i nationella föreskrifter som innehåller restriktioner för konkurrensklausulernas giltighet eller tillämpning eller som innebär en möjlighet för domstolarna att begränsa parternas ekonomiska förpliktelser, som härrör från en sådan överenskommelse.

KAPITEL V

Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser

Artikel 21

Vad som sägs i detta direktiv innebär ingen skyldighet för en medlemsstat att i strid med den sedvänja som gäller i staten i fråga tillåta att upplysningar offentliggörs.

Artikel 22

1. Medlemsstaterna skall före den 1 januari 1990 sätta i kraft de bestämmelser som är nödvändiga för att följa detta direktiv. De skall genast underrätta kommissionen om detta. Dessa bestämmelser skall åtminstone tillämpas på sådana avtal som ingåtts efter det att bestämmelserna trätt i kraft. De skall tillämpas på löpande avtal senast den 1 januari 1994.

2. Så snart som detta direktiv anmälts skall medlemsstaterna till kommissionen överlämna texterna till centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

3. I fråga om Irland och Storbritannien skall emellertid datumet 1 januari 1990 i punkt 1 ersättas med datumet 1 januari 1994.

I fråga om Italien skall datumet 1 januari 1990 ersättas med datumet 1 januari 1993, när det gäller de ekonomiska förpliktelser som framgår av artikel 17.

Artikel 23

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den 18 december 1986.

På rådets vägnar

M. JOPLING

Ordförande

(1) EGT nr C 13, 18.1.1977, s. 2 och EGT nr C 56, 2.3.1979, s. 5.

(2) EGT nr C 239, 9.10.1978, s. 17.

(3) EGT nr C 59, 8.3.1978, s. 31.

(4) EGT nr 56, 4.4.1964, s. 869/64.

Finlandia (finés)

Neuvoston direktiivi 86/653/ETY, annettu 18 päivänä joulukuuta 1986, jäsenvaltioiden itsenäisiä kauppaedustajia koskevan lainsäädännön yhteensovittamisesta

Virallinen lehti nro L 382 , 31/12/1986 s. 0017 - 0021
Suomenk. erityispainos Alue 6 Nide 2 s. 0150
Ruotsink. erityispainos Alue 6 Nide 2 s. 0150


NEUVOSTON DIREKTIIVI,

annettu 18 päivänä joulukuuta 1986,

jäsenvaltioiden itsenäisiä kauppaedustajia koskevan lainsäädännön yhteensovittamisesta (86/653/ETY)

EUROOPAN YHTEISÖJEN NEUVOSTO, joka

ottaa huomioon Euroopan talousyhteisön perustamissopimuksen ja erityisesti sen 57 artiklan 2 kohdan ja 100 artiklan,

ottaa huomioon komission ehdotuksen (1),

ottaa huomioon Euroopan parlamentin lausunnon (2),

ottaa huomioon talous- ja sosiaalikomitean lausunnon (3),

sekä katsoo, että

kaupan, teollisuuden ja pienteollisuuden alalla toimivien välittäjien sijoittautumisvapautta ja palvelujen tarjoamisen vapautta koskevat rajoitukset on poistettu direktiivillä 64/224/ETY (4),

kaupallista edustusta koskevien kansallisten säännösten erot vaikuttavat oleellisesti kilpailun edellytyksiin ja kyseisen toiminnan harjoittamiseen yhteisössä ja ovat haitallisia sekä kauppaedustajan oikeussuojalle suhteessa tämän päämieheen että kaupallisten sopimusten varmuudelle; lisäksi nämä erot haittaavat oleellisesti edustussopimusten tekemistä ja toimintaa, jos päämies ja kauppaedustaja ovat eri jäsenvaltioista,

jäsenvaltioiden välistä tavarakauppaa tulisi harjoittaa yhtenäismarkkinoille ominaisin ehdoin, mikä edellyttää jäsenvaltioiden lainsäädännön lähentämistä yhteismarkkinoiden asianmukaisen toiminnan kannalta välttämättömässä laajuudessa; lainvalintasäännöt eivät kauppaedustuksen osalta poista edellä tarkoitettuja ristiriitaisuuksia edes siinä tapauksessa, että ne olisivat yhdenmukaisia, joten ehdotettu yhdenmukaistaminen on tarpeen lainvalintasäännöistä huolimatta,

tässä suhteessa on annettava etusija kauppaedustajan ja päämiehen väliselle oikeussuhteelle,

on aiheellista noudattaa perustamissopimuksen 117 artiklan periaatteita ja pysyttää toteutetut parannukset yhdenmukaistettaessa kauppaedustajia koskevia jäsenvaltioiden lakeja, ja

pidennetty siirtymäkausi tulisi sallia niille jäsenvaltioille, joille erityisesti päämiehen ja kauppaedustajan välisen sopimuksen lakkaamisesta suoritettavaa hyvitystä koskevien säännösten mukauttaminen tämän direktiivin vaatimusten mukaisiksi tuottaa erityisiä vaikeuksia,

ON ANTANUT TÄMÄN DIREKTIIVIN:

I LUKU

Soveltamisala

1 artikla

1. Tässä direktiivissä säädettyjä yhdenmukaistamistoimenpiteitä sovelletaan niihin jäsenvaltioiden lakeihin, asetuksiin ja hallinnollisiin määräyksiin, jotka koskevat kauppaedustajan ja tämän päämiehen välistä suhdetta.

2. Tässä direktiivissä `kauppaedustajalla` tarkoitetaan itsenäistä välittäjää, jolla on pysyvä valtuutus neuvotella tavaroiden myynnistä ja ostosta toisen henkilön puolesta, jäljempänä `päämies`, tai neuvotella ja tehdä sopimuksia tällaisista liiketoimista päämiehen nimissä ja lukuun.

3. Kauppaedustajana ei tässä direktiivissä pidetä:

- sitä, jolla on asemansa nojalla kelpoisuus tehdä sitoumuksia yhtiön tai yhdistyksen puolesta;

- yhtiömiestä, jolla on lain nojalla oikeus tehdä toisia yhtiömiehiä velvoittavia sitoumuksia;

- konkurssipesän väliaikaista pesänhoitajaa, uskottua miestä tai toimitsijamiestä.

2 artikla

1. Tätä direktiiviä ei sovelleta:

- kauppaedustajiin, jotka eivät saa palkkiota toiminnastaan;

- kauppaedustajiin, jotka toimivat tavarapörsseissä tai raaka-ainemarkkinoilla; eikä

- Yhdistyneen kuningaskunnan vuonna 1979 annetun "Crown Agents Act" -nimisen lain nojalla perustettuun "Crown Agents for Overseas Governments and Administrations" -nimiseen laitokseen tai sen tytäryhtiöön.

2. Jäsenvaltio voi säätää, että direktiiviä ei sovelleta siihen, jonka toimintaa kauppaedustajana pidetään kyseisen jäsenvaltion lainsäädännön mukaan sivutoimena.

II LUKU

Oikeudet ja velvollisuudet

3 artikla

1. Kauppaedustajan tulee tehtäväänsä hoitaessaan huolehtia päämiehen edusta ja toimia velvollisuudentuntoisesti ja rehellisesti.

2. Kauppaedustajan tulee erityisesti:

a) pyrkiä sopivalla tavalla neuvottelemaan ja tarvittaessa päättää liiketoimista, jotka on annettu hänen tehtäväkseen;

b) antaa päämiehelle kaikki hallussaan olevat tarpeelliset tiedot;

c) noudattaa päämiehen antamia kohtuullisia ohjeita.

4 artikla

1. Päämiehen tulee toimia velvollisuudentuntoisesti ja rehellisesti suhteessa kauppaedustajaan.

2. Päämiehen tulee erityisesti:

a) toimittaa kauppaedustajalle kyseisiä tavaroita koskeva tarpeellinen aineisto;

b) hankkia kauppaedustajalle edustussopimuksen täyttämistä varten tarpeelliset tiedot ja, jos päämiehellä on aihetta otaksua, että toiminta tulee olemaan merkittävästi suppeampaa kuin kauppaedustajalla yleensä olisi ollut aihetta olettaa, ilmoittaa tästä kauppaedustajalle kohtuullisessa ajassa.

3. Päämiehen tulee lisäksi ilmoittaa kauppaedustajalle kohtuullisessa ajassa tämän hänelle välittämän liiketoimen hyväksymisestä, hylkäämisestä tai täyttämättä jättämisestä.

5 artikla

Osapuolet eivät saa poiketa 3 ja 4 artiklan säännöksistä.

III LUKU

Palkkio

6 artikla

1. Jos osapuolet eivät ole sopineet palkkiosta, kauppaedustajalla on oikeus palkkioon, joka vastaavia tavaroita edustaville kauppaedustajille yleensä maksetaan siellä, missä hän harjoittaa liiketoimintaansa, edellä sanotun kuitenkaan rajoittamatta palkkion määrää koskevien jäsenvaltion pakottavien säännösten soveltamista. Jollei tällaista yleistä käytäntöä ole, kauppaedustajalla on oikeus kaikki liiketoimeen liittyvät seikat huomioon ottaen kohtuulliseen palkkioon.

2. Jokaista liiketoimien määrän tai arvon mukaan vaihtelevaa palkkion osaa pidetään tämän direktiivin mukaan provisiona.

3. Direktiivin 7-12 artiklaa ei sovelleta, ellei kauppaedustaja saa korvaustaan kokonaan tai osittain provisiona.

7 artikla

1. Kauppaedustajalla on oikeus saada provisio edustussopimuksen voimassaoloaikana päätetystä liiketoimesta:

a) jos se on päätetty hänen myötävaikutuksestaan; tai

b) jos se on päätetty sellaisen kolmannen henkilön kanssa, jonka hän on aikaisemmin hankkinut asiakkaaksi vastaavia liiketoimia varten.

2. Kauppaedustajalla on oikeus provisioon edustussopimuksen voimassaoloaikana päätetystä liiketoimesta myös,

- jos hänelle on osoitettu tietty maantieteellinen alue tai tietty asiakaspiiri, taikka

- jos hänellä on yksinoikeus tiettyyn maantieteelliseen alueeseen tai tiettyyn asiakaspiiriin,

ja liiketoimi on päätetty tältä alueelta olevan tai tähän asiakaspiiriin kuuluvan asiakkaan kanssa.

Jäsenvaltioiden on otettava lainsäädäntöönsä jompikumpi edellä olevissa luetelmakohdissa tarkoitetuista vaihtoehdoista.

8 artikla

Kauppaedustajalla on oikeus saada provisio edustussopimuksen lakkaamisen jälkeen päätetystä liiketoimesta:

a) jos liiketoimi johtuu pääasiallisesti kauppaedustajan toiminnasta edustussopimuksen voimassaoloaikana ja

siitä on päätetty kohtuullisessa ajassa edustussopimuksen lakkaamisen jälkeen; tai

b) jos 7 artiklassa säädetyt edellytykset ovat olemassa ja kolmannen henkilön tarjous on saapunut päämiehelle tai kauppaedustajalle ennen edustussopimuksen lakkaamista.

9 artikla

Kauppaedustajalla ei ole oikeutta 7 artiklassa tarkoitettuun provisioon, jos provisio 8 artiklan mukaan kuuluu aikaisemmalle kauppaedustajalle eikä provisiota ole olosuhteet huomioon ottaen kohtuullista jakaa kauppaedustajien kesken.

10 artikla

Oikeus provisioon syntyy niin pian ja siinä laajuudessa kuin jokin seuraavista edellytyksistä on toteutunut:

a) päämies on täyttänyt sopimuksen; tai

b) päämiehen olisi hänen ja kolmannen henkilön välisen sopimuksen mukaan pitänyt täyttää sopimus; tai

c) kolmas henkilö on täyttänyt sopimuksen.

2. Oikeus provisioon syntyy viimeistään, kun kolmas henkilö on täyttänyt suoritusvelvollisuutensa tai kun hänen olisi pitänyt täyttää se, jos päämies olisi täyttänyt oman suoritusvelvollisuutensa sopimuksen mukaisesti.

3. Provisio on maksettava viimeistään sitä kalenterivuosineljännestä seuraavan kuukauden viimeisenä päivänä, jonka aikana oikeus provisioon syntyy.

4. Sopimuksella ei saa poiketa kauppaedustajan vahingoksi siitä, mitä 2 ja 3 kohdassa säädetään.

11 artikla

1. Oikeus provisioon menetetään vain, jos ja siinä laajuudessa kuin:

- todetaan, ettei kolmannen henkilön ja päämiehen välistä sopimusta täytetä; ja

- sopimuksen täyttämättä jättäminen ei johdu päämiehen syyksi luettavasta seikasta.

2. Kauppaedustajan tulee suorittaa jo saamansa provisio takaisin, jos oikeus siihen on menetetty.

3. Sopimuksella ei saa poiketa kauppaedustajan vahingoksi siitä, mitä 1 kohdassa säädetään.

12 artikla

1. Päämiehen tulee toimittaa kauppaedustajalle laskelma maksettavasta provisiosta viimeistään sitä kalenterivuosineljännestä seuraavan kuukauden viimeisenä päivänä, jonka aikana oikeus provisioon on syntynyt. Tästä laskelmasta tulee ilmetä tärkeimmät provision määrän laskemiseen vaikuttavat perusteet.

2. Kauppaedustajalla on oikeus vaatia, että hänelle annetaan kaikki päämiehen hallussa olevat tiedot, jotka ovat tarpeen hänelle maksettavan provision määrän tarkastamiseksi, erityisesti ote kirjanpidosta.

3. Sopimuksella ei saa poiketa kauppaedustajan vahingoksi siitä, mitä 1 ja 2 kohdassa säädetään.

4. Mitä tässä direktiivissä säädetään, ei estä soveltamasta niitä jäsenvaltioissa voimassa olevia säännöksiä, joiden mukaan kauppaedustajalla on oikeus tarkastaa päämiehen kirjanpitoa.

IV LUKU

Edustussopimuksen tekeminen ja lakkaaminen

13 artikla

1. Edustussopimuksen osapuolella on oikeus pyynnöstä saada toiselta osapuolelta tämän allekirjoittama asiakirja, jossa ovat sopimusehdot niihin myöhemmin tehtyine muutoksineen. Sopimusehto, jolla luovutaan tästä oikeudesta, ei ole sallittu.

2. Sen estämättä, mitä 1 kohdassa säädetään, jäsenvaltio voi säätää, että edustussopimus ei ole pätevä, ellei sitä ole laadittu kirjallisesti.

14 artikla

Määräaikaista edustussopimusta, jonka noudattamista molemmat osapuolet ovat jatkaneet sen voimassaoloajan päätyttyä, pidetään toistaiseksi voimassa olevana edustussopimuksena.

15 artikla

1. Kumpikin osapuoli voi sanoa irti edustussopimuksen, joka on tehty olemaan voimassa toistaiseksi.

2. Irtisanomisaika on sopimuksen voimassaoloajan ensimmäisen vuoden aikana kuukausi, toisen vuoden aikana kaksi kuukautta sekä kolmannen ja sitä seuraavien vuosien aikana kolme kuukautta. Osapuolet eivät saa sopia lyhyemmästä irtisanomisajasta.

3. Jäsenvaltiot voivat vahvistaa irtisanomisajan pituudeksi sopimuksen voimassaoloajan neljännen vuoden aikana neljä kuukautta, viidennen vuoden aikana viisi kuukautta sekä kuudennen ja sitä seuraavien vuosien aikana kuusi kuukautta. Ne voivat säätää, että osapuolet eivät saa sopia lyhyemmästä irtisanomisajasta.

4. Jos osapuolet sopivat 2 tai 3 kohdassa mainittua pitemmästä irtisanomisajasta, päämiehen irtisanomisaika ei saa olla lyhyempi kuin kauppaedustajan.

5. Jos osapuolet eivät sovi toisin, irtisanomisaika päättyy kalenterikuukauden lopussa.

6. Jos määräaikainen edustussopimus on 14 artiklan mukaan muuttunut toistaiseksi voimassa olevaksi, siihen sovelletaan tämän artiklan säännöksiä siten, että kulunut määräaika otetaan huomioon irtisanomisaikaa laskettaessa.

16 artikla

Tämän direktiivin säännöksillä ei vaikuteta jäsenvaltion sellaisten säännösten soveltamiseen, joiden mukaan edustussopimus voidaan purkaa heti:

a) jos osapuoli jättää kokonaan tai osittain sitoumuksensa täyttämättä;

b) jos olosuhteet ovat poikkeukselliset.

17 artikla

1. Jäsenvaltioiden on toteutettava tarvittavat toimenpiteet sen varmistamiseksi, että kauppaedustajalle suoritetaan edustussopimuksen lakattua 2 kohdassa tarkoitettu hyvitys tai 3 kohdassa tarkoitettu korvaus.

2. a) Kauppaedustajalla on oikeus hyvitykseen, jos ja siinä laajuudessa kuin:

- hän on hankkinut päämiehelle uusia asiakkaita tai merkittävästi laajentanut liikesuhteita aikaisempien asiakkaiden kanssa ja päämiehelle koituu jatkuvasti merkittävää etua liikesuhteista tällaisten asiakkaiden kanssa; ja

- tämän hyvityksen maksaminen on kaikki asiaan vaikuttavat seikat ja erityisesti kauppaedustajan näiden asiakkaiden kanssa päätettävistä liiketoimista menettämät provisiot huomioon ottaen kohtuullista. Jäsenvaltiot voivat säätää, että tällaiseksi seikaksi katsotaan myös 20 artiklassa tarkoitetun kilpailunrajoitusehdon käyttäminen;

b) Hyvityksenä suoritetaan korkeintaan määrä, joka vastaa kauppaedustajan yhden vuoden palkkioita viiden viimeksi kuluneen vuoden palkkioiden keskimäärän mukaan laskettuna tai, jos edustussopimus on ollut voimassa viittä vuotta lyhyemmän ajan, hyvitys lasketaan sopimuksen koko voimassaoloaikana maksettujen palkkioiden keskimäärän mukaan;

c) Tällaisen hyvityksen saaminen ei vähennä kauppaedustajan oikeutta vaatia vahingonkorvausta.

3. Kauppaedustajalla on oikeus korvaukseen vahingosta, jonka hänen ja päämiehen välisen suhteen lakkaaminen hänelle aiheuttaa.

Tällaista vahinkoa katsotaan syntyvän erityisesti, jos sopimus lakkaa olosuhteissa, joissa:

- kauppaedustaja menettää provision, jonka hän olisi saanut, jos edustussopimus olisi täytetty asianmukaisesti, ja kun päämies saa merkittävää etua kauppaedustajan toiminnasta; tai

- kauppaedustaja ei ole voinut kattaa kustannuksia ja menoja toimenpiteistä, joihin hän on ryhtynyt edustussopimuksen täyttämiseksi päämiehen neuvojen mukaisesti.

4. Oikeus 2 kohdassa tarkoitettuun hyvitykseen tai 3 kohdassa tarkoitettuun korvaukseen on olemassa myös silloin, kun edustussopimus lakkaa kauppaedustajan kuoleman johdosta.

5. Kauppaedustaja menettää oikeutensa hyvitykseen 2 kohdassa tarkoitetuissa tapauksissa ja korvaukseen 3 kohdassa tarkoitetuissa tapauksissa, jollei hän vuoden kuluessa edustussopimuksen lakkaamisesta ilmoita päämiehelle aikovansa vaatia sanotun oikeutensa täyttämistä.

6. Kahdeksan vuoden kuluessa tämän direktiivin tiedoksi antamisesta komissio antaa neuvostolle kertomuksen tämän artiklan täytäntöönpanosta ja tekee tarvittaessa ehdotukset muutoksiksi.

18 artikla

Edellä 17 artiklassa tarkoitettua hyvitystä tai korvausta ei tarvitse maksaa:

a) jos päämies on sanonut irti edustussopimuksen sellaisen kauppaedustajan syyksi luettavan sopimusrikkomuksen perusteella, joka oikeuttaisi kansallisen lainsäädännön mukaan heti purkamaan sopimuksen;

b) jos kauppaedustaja on sanonut irti sopimuksen, eikä tähän ole päämiehestä johtuvan seikan taikka kauppaedustajan iän, heikentyneen terveydentilan tai sairauden takia sellaista perustetta, ettei hänen kohtuudella voida edellyttää jatkavan toimintaansa;

c) jos kauppaedustaja on siirtänyt päämiehen suostumuksella edustussopimuksesta johtuvat oikeutensa ja velvollisuutensa toiselle henkilölle.

19 artikla

Osapuolet eivät ennen edustussopimuksen lakkaamista saa poiketa 17 ja 18 artiklan säännöksistä kauppaedustajan vahingoksi.

20 artikla

1. Jäljempänä tässä direktiivissä `kilpailunrajoitusehdolla` tarkoitetaan sopimusta, jolla rajoitetaan kauppaedustajan elinkeinotoimintaa edustussopimuksen lakkaamisen jälkeen.

2. Kilpailunrajoitusehto on pätevä vain, jos ja siinä laajuudessa kuin:

a) se on tehty kirjallisesti; ja

b) se koskee kauppaedustajalle osoitettua maantieteellistä aluetta tai hänelle osoitettua asiakaspiiriä ja maantieteellistä aluetta sekä vastaavia tavaroita kuin edustussopimus.

3. Kilpailunrajoitusehto on voimassa enintään kaksi vuotta edustussopimuksen lakkaamisesta.

4. Tällä artiklalla ei vaikuteta niiden kansallisten säännösten soveltamiseen, joissa säädetään muita kilpailunrajoitusehdon pätevyyden tai täytäntöönpanokelpoisuuden rajoituksia tai joiden nojalla tuomioistuin voi lieventää osapuolten tällaisen sopimuksen mukaisia velvoitteita.

V LUKU

Yleiset säännökset ja loppusäännökset

21 artikla

Tämän direktiivin mitkään säännökset eivät velvoita jäsenvaltiota vaatimaan tiedon julkistamista, jos julkistaminen olisi yleisen edun vastaista.

22 artikla

1. Jäsenvaltioiden on saatettava tämän direktiivin noudattamisen edellyttämät säännökset voimaan 1 päivään tammikuuta 1990 mennessä. Niiden on ilmoitettava tästä komissiolle viipymättä. Näitä säännöksiä sovelletaan ainakin niiden voimaantulon jälkeen tehtyihin sopimuksiin. Voimassa oleviin sopimuksiin niitä sovelletaan viimeistään 1 päivästä tammikuuta 1994 alkaen.

2. Tämän direktiivin tiedoksi antamisesta lukien jäsenvaltioiden on toimitettava tässä direktiivissä tarkoitetuista kysymyksistä antamansa keskeiset lait, asetukset ja hallinnolliset määräykset kirjallisina komissiolle.

3. Irlannin ja Yhdistyneen kuningaskunnan osalta 1 kohdassa mainittu määräpäivä on 1 päivän tammikuuta 1990 sijasta kuitenkin 1 päivä tammikuuta 1994.

Italian osalta määräpäivä on 1 päivän tammikuuta 1990 sijasta 1 päivä tammikuuta 1993 edellä 17 artiklassa tarkoitettuihin velvoitteisiin nähden.

23 artikla

Tämä direktiivi on osoitettu kaikille jäsenvaltioille.

Tehty Brysselissä 18 päivänä joulukuuta 1986.

Neuvoston puolesta

Puheenjohtaja

M. JOPLING

(1) EYVL N:o C 13, 18.1.1977, s. 2;

EYVL N:o C 56, 2.3.1979, s. 5

(2) EYVL N:o C 239, 9.10.1978, s. 17

(3) EYVL N:o C 59, 8.3.1978, s. 31

(4) EYVL N:o 56, 4.4.1964, s. 869/64

To Whom it may concern: WE ARE VERY INTERESTED IN CONTRACTS DRAFTS IN ENGLISH AND IN ANY ADVICE OR CONTACT IN ORDER TO IMPROVE OUR KNOW HOW IN INTERNATIONAL COMMERCIAL NEGOTIATIONS AND BUSINESS!!!

More references (in Spanish) at http://www.cita.es/agencia

and http://www.cita.es/agente

in English please visit http://www.cita.es/agent

I also recommend http://www.cita.es/euroagent

Miguel Ángel Gallardo Ortiz , Agente Comercial Colegiado, E-mail: miguel@cita.es
www.cita.es Apartado Postal 17083 - 28080 Madrid España (Spain)
Tel.: 914743809, Móvil: 619776475 (atención permanente)